En ny skoldag

Ännu en dag var planerad på vår skola. Nu skulle vi bli upphämtade klockan 8.00 för att kunna åka dit i normalt tempo och komma fram 9.30. Det innebar att vi för första gången kunde äta frukost på lodgen istället för att få en matsäck med. Johanna skrattade högt av förtjusning när hon upptäckte burken med jordnötssmör och lade in en rejäl dos. Den tjejens ämnesomsättning gör mig minst sagt avundsjuk.  Jordnötssmör

Klockan blev åtta. Den blev tjugo över och jag började knappa in ett sms till SfLs folk på min mobil. Var blev de av? Just då kommer en av de andra i gruppen, de som skulle på andra uppdrag, och säger att de messat dem att de är på väg, och skulle komma om tio minuter. De blev fyrtiofem och jag eldade upp mig för att klargöra att vi definitivt inte tänkte åka en vansinnesfärd till för att komma i tid. Då kommer en bil krypande in, knappt styrfart, med en för mig ny bekantskap bakom ratten. Vi hoppade in och han krypkörde ut mot  stora vägen igen. Grodorna hoppade om oss och jag drabbades nästan av en hysterisk fnitterattack. När han dessutom meddelade att vi måste inom kontoret påpekade jag att skolan måste meddelas att vi var sena. Detta möttes av en ganska förvånad min, men han lovade att skynda sig hämta brevet han glömt.

När vi äntligen kom ut på motorvägen och skylten som talade om att det var 105 km till vårt mål hade jag definitivt gett upp hoppet om att komma i tid. Tjejerna, som sovit sig genom fartracet dagen innan hade en del synpunkter på att jag klagat då, innan de somnade igen. Johanna somnade i och för sig så fort hon satte sig ett fordon, rullade det så sov hon. Och var hon vaken så åt hon. Fanny och jag kom på att hon var en tvåbent Skalman med ät- och sovklocka.

När i närmade oss Empangeni ringde de och efterlyste oss och vår chaufför såg  återigen förvånad ut och undrade när vi skulle ha varit där. Halv tio sade jag, och då var klockan fem i elva. Nu såg han verkligen paff ut. Han hade varit på kontoret sedan sju på morgonen och ingen hade sagt att han skulle hämta och köra oss förrän klockan halv nio.  En och en halv timmes försening innebar att våra planerade workshop inte kunde hållas. I stället blev det direkt lunch från skolköket, och sedan föreställningen till vår ära. Vi blev placerade i karmstolar tillsammans med skolans rektor, med alla 1400 elever stående runt om skolgården. Den  manlige musikläraren, dagen till ära i vit kostym, showade loss. Han drog igång talkörer, klappningar och vild medverkan av alla elever. När 1400 elever skriker Mrs Lindhe i talkör är det lätt att bli egoboostad! Förutom det framfördes sång, dans och dikter till vår ära. En underbar detalj var när ett gäng tjejer dansade zuludans med höga sparkar och korta kjolar, så hade inte alla trosor under. Det uppmärksammades av ett gäng killar i den yngsta klassen och de fullkomligt kreverade av skratt. Tjejen som dansade tog det med upphöjd värdighet, lyfte på kjolen där bak och vände rumpan mot småkillarna.

Foto: Fanny Arendt

Foto: Fanny Arendt

Foto: Fanny Arendt

Foto: Fanny Arendt

Avslutningsvis talade rektorn och vi fick presenter; zuluarmband och en liten zulusköld. Naturligtvis skulle jag tacka också. Det gick kanske inte så bra, jag var för tagen och då, ja då lipar jag! Men de gjorde å andra sidan läraren jag haft kontakt med där också, så det gjorde nog inte så mycket. Är det inte lejon så är det något annat som får det att rinna över.

Jag hoppas verkligen att vårt samarbete med skolan kommer att fortsätta!

Tjejerna tyckte också att det var helt fantastiskt, de knöt många kontakter och Fanny stärktes i sina planer på att uppnå stjärnstatus! I klassrummet

Att vi åkte innan skoldagen var slut berodde på att enligt planerna skulle tjejerna träna med kören och Triple & Touch på eftermiddagen, vilket skulle följas av föredrag av Jana Söderberg, allt med start klockan tre. Nu stod vår chaufför på lite mer och levererade faktiskt oss i tid. Det var bara det att den andra gruppen som haft ett annat program tidigare under dagen, blivit så försenade att de inte kom tillbaks förrän klockan fem. That’s Africa!

Det hanns bara med middag och snabbdusch innan Star Choir Sweden o deras ledare måste ge sig av för ett framträdande på  Thanda. Alla charmoffensiver, övertalningsförsök och mutor från min sida för att få följa med föll platt. Det fanns inte jeepar lediga för mer än kören inne på Thanda och jag fick inte hänga utanför som jag erbjöd mig att göra.

De flesta övriga kvarvarande övertalade lodgens allt-i-allo att köra dem in till Hluhluwe, men jag föredrog att underhålla  mig själv med att skriva. Strömmen hade försvunnit natten innan, och lodgens reservaggregat drivet med gas hade fått sköta mat och kaffe. Det kändes alltså tryggast att återvända till huset innan det blev blecksvart.  Lady Väs  hade försvunnit på något annat äventyr, eller gått vilse, jag visste inte, men jag var själv i huset, med endast en batteridriven lampa som ljus, mitt ute i bushen. Nej, helt själv var jag inte, det satt en jäkla kackerlacka på väggen, tillräckligt högt upp för att jag inte skulle nå den. Hur som helst, jag tyckte inte det var obehagligt alls, tvärtom ganska fascinerande att lyssna på alla ljuden där utifrån.

Strax före klockan nio kom strömmen igen och jag tog ficklampan och traskade bort till receptionen för att försöka få kontakt med omvärlden genom Internet. I typ två minuter sedan blev det mörkt igen och lodgeägaren konstaterade AWA, dvs. Africa Won Again. Men, det blev förlängning i matchen och en halvtimma senare lyste det igen, och fortsatte att göra så!

Lady Väs kom tillbaks och strax fteråt tjejerna next door. Då var jag så trött att jag bara hörde som genom en dimma att det tjattrades vilt där inne. John Zulu Blund hade slagit till.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Dans, Kackerlackor, Körsång, Musik, Natur, Personligt, skola, Star for LIfe, Sydafrika, Traditioner, Trafik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En ny skoldag

  1. PJN skriver:

    Dina tjejer verkar vara väldigt populära av bilderna att döma.
    Har eleverna alltid skoluniform på sig?

    • MacLindhe skriver:

      Ja de var väldigt – och välförtjänt – populära! Eleverna i Sydafrika bär alltid skoluniform, och även lärarna var överlag mer homogent klädda än i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s