Vår nya skola

På måndagen skulle vi plockas upp på vår lodge redan klockan 06,00 på morgonen för att åka till vår partnerskola Khombindlela High School, cirka 12 mil bort. Till skillnad från vår gamla vänskola, som låg mitt i ingenstans, ligger denna i ett township till staden Empangeni.  Det här är inget miljonprojekt, som vi kanske tänker med förort, utan blandad bebyggelse av väldigt enkla byggnader. Inte hyddor, och bättre än kåkstad.

Vi skulle vara där klockan 7.30 för att delta i deras morgonsamling. En kille, som jag träffat vid tidigare besök, från Star for Life, , skulle hämta oss. Han kom kvart i sju, African time you know, och menade att det inte var några problem, vi skulle hinna. Det gjorde vi inte. Trots att han drog på i 160 och jag, när jag väl kunde andas, med all önskvärd tydlighet visade vad jag tyckte om att åka i den farten.

Vi kom i alla fall fram helskinnade, och fick ett underbart mottagande.  Ett gäng afrikanska tjejer dansade för oss redan ute vid bilen , resten av de 1400 eleverna stod fortfarande uppställda på skolgården och avslutade med psalm och bön, något på zulu, som jag tror var Fader vår.

När detta var slut marcherar rektorn fram och tar mikrofonen, samtidigt som hon ger tecken till några elever som var utsedda till välkomstkommité att föra fram oss.

Hon började med att fösa upp mig på ett litet trapp-podie och ger mig mikrofonen.   Jag skulle alltså hålla ett litet anförande, så där spontant, inför 1400 förväntansfulla afrikanska elever. Jaha. Ibland är det en fördel att inte vara så överdrivet hämmad. Mina kunskaper i zulu består ungefär av fem ord och jag insåg att förutom ‘Hej’ var resten lite malplacerade, så det fick bli på engelska. Publiken jublade, så jag tror det var godkänt. Tjejerna som fick gå upp sedan möttes av mycket större jubel, så deras anförande var nog bättre. Eller så berodde det bara på att de är mycket sötare. Skolgård

Efter detta gick alla elever in i sina salar, och vi presenterades för skolledning och en del lärare som inte hade lektioner då. Eftersom de hade ett, säger ett, arbetsrum att dela på var de lättfunna. Sedan skulle vi ut i klasserna, och här var vi lite mer förberedda. Jag berättade om Sverige, Johanna om skolan och Fanny om EU, och lät det följas av en frågestund. Den vanligaste frågan var hur lång tid det tar att åka till Sverige och vad det kostar.
OLYMPUS DIGITAL CAMERAVännerUtan miniräknareKlasserna var lite mindre här än på förra stället, dvs. här var det max 80 elever åt gången i en klass, mellan 8:an och 12:an (motsvarande årskurs 8 t o m gymnasiet)  och ett rum. I tolvan hade man t o m delat upp eleverna i mindre grupper som jobbade på olika ställen. I matten jobbade man med räknestickor och millimeterrutat papper, precis som Mannen gjorde här hemma på 70-talet när han utbildade sig.

När de sydafrikanska kollegorna insåg att vi fullgjort den delen av vårt uppdrag blev vi bjudna på lunch på rektorsexpeditionen. Jag fiskade upp en våtservett och tvättade händerna med den innan jag satte mig, men det var onödigt(?) för strax kom rektorn runt med en plastbalja med kallt vatten och handduk och sade att vi måste tvätta händerna först. Något, vattnet eller handduken, luktade inte gott men ibland måste man ta seden dit man kommer.

Maten kom från hemkunskapen, och bestod av en kycklingpaj med sallad. Supergott! Så gott att lilla späda Johanna tog sex portioner innan hon var nöjd. Det imponerade storligen på afrikanerna, även om jag hade lite funderingar på om man i vårt uppdrag verkligen äter sitt värdfolk ur huset?  OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ytterligare några lektionsbesök senare åkte vi därifrån, fulla med positiv energi. En sak som var slående var känslan av att elever och lärare verkligen tyckte om varandra och det de gjorde.

På vägen tillbaks stannade vi till på marknaden och köpte på oss lite afrikanska varor. Jag fyllde på mitt chiliförråd och investerade i en ny badkorg, och sedan kom vi till hotellet i Hluhluwe. Där fanns, förutom de andra som åkte ner med oss, helt överraskande åtta personer som jag kände sedan innan, människor jag träffat här vid tidigare besök och genom Star for Life.  Det var ungefär som att komma in på ICA i gamla hembyn i Sverige och heja på de flesta! Flera frågade om jag inte har ett sydafrikanskt telefonnummer de kunde nå mig på. Om det blir fler besök här, vilket jag innerligt hoppas, ska jag att ta med en gammal olåst mobil och köpa ett kontantkort.

Väl tillbaks på lodgen var man där, det var ett projekt i sig  att ta sig därifrån. Men vem ville egentligen det, när det serverades god mat och dryck, trevligt sällskap och skön musik från en övande stjärnkör?Körövning

Lite grus i maskineriet var att jag fick ett fiskben i halsen en liten bit in på middagen, och insåg att där kunde det inte sitta. Det var bara att gå in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen och gräva. Jag hade tur och fick loss det, 3 cm långt, och naturligtvis kom även redan intagen föda i retur. Mina tjejer, som hört ljuden, tittade konstigt på mig när jag något rödögd kom ut  från toaletten, och hotade att skvallra för storchefen när vi kom hem. I en viss ålder är tydligen uppkastningar det samma som för mycket våta varor, men de såg mest lättade ut när de fick veta anledningen.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Ålder, Bed & Breakfast, boende, drycker, Engelska, Generationer, Körsång, Mat, Musik, Natur, Personligt, relationer, Religion, Samhälle, skola, Star for LIfe, Sydafrika, Trafik, Uncategorized, Utbildning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vår nya skola

  1. PJN skriver:

    Jo, jo, räknesticka och millimeterspapper har också jag använt i skolan en gång i tiden. Var räknestickan finns idag vet jag inte och inte heller vet jag om jag kan hantera den. Miniräknare fanns inte då utan rektorn, tillika mattelärare, hade en maskin med vev och reglagen för att ställa in räkneoperationerna.

  2. Cina skriver:

    Kul att höra om era äventyr!!
    Ser med spänning fram emot att läsa resten.

    Tänkte bara dämpa dina förhoppningar om telefon och kontantkort. Det är tyvärr inte så enkelt i SA. Typ hopplöst att som turist få det. Kan berätta mer om du vill…

    …. nu måste jag läsa vidare!! 🙂

    • MacLindhe skriver:

      Men, men… det var flera i vårt sällskap som skaffade kontantkort på flygplatsen, och de verkade att fungera bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s