Det är något visst att vakna till fågelbuller innan någon annan väckning går igång. Det gjorde jag, och kvart i sju blev vi upplockade av Siphile från Star for Life och en tracker i en öppen jeep för att åka till Hluhluwe Imfolozi park, Afrikas äldsta nationalpark. Frukosten hade vi fått redan kvällen innan i en kylväska.

Tid och avstånd är speciellt här så vägen tog längre tid – eller var längre? – än beräknat. Vi åkte på de nästan tomma vägarna, sittande högt uppe utan något skydd mot fartvinden.

Samtal var omöjligt, men det är fullt tillräckligt att bara titta och njuta. Jag vet inte vad det är med Sydafrika, åtminstone KwaZulu Natal, den del jag har varit i, men det har gått in i mitt hjärta.  De vänliga, omtänksamma människorna, de som saknar nästan allt i materiell väg, men ändå lever och delar med sig av sin värme, glädje och musik i kombination med den sagolika naturen. Som en av tjejerna sade i bilen när vi stannat; det här är lycka! Jag inser vilken otrolig förmån det är att få åka hit som jag gör.                                 

Direkt när vi kom in i parken möttes vi av en familj pumbas som bökade runt, och hundra meter länge fram låg två gamla buffelhanar och vältrade sig i en gyttjepöl.
Förutom dem såg vi vit noshörning, ett antal giraffer, en stackars zebra, och flera fåglar, men vare sig elefant eller någon prickig katt. Tyvärr.
Möjligen berodde det på att det har regnat ovanligt mycket i Kwazulu Natal i år så grönskan var frodig för djuren att gömma sig i. Dessutom behöver de inte ta sig vattenhålen för att dricka, för det finns vatten på andra ställen. Vår kunnige guide berättade däremot massor.

Väl tillbaks på lodgen fick jag vara badvakt vid poolen två timmar. Inte kan man lämna sina elever utan tillsyn?  På vägen tillbaks mötte jag  tjejen som jobbade där och hon frågade hur safarin varit. När jag sade att vi inte sett så mycket berättade hon att hon hade en app på sin mobil som uppdaterade vilka djur man spanade in i nationalparken, och mellan klockan elva och tolv hade man sett både lejon och leopard. Vi åkte därifrån klockan 11….

Senare på eftermiddagen, när jag duschat och satte mig på vår lilla terrass för att skriva fick jag en sambo till. Lodgens vakthund, en stratfordshireterrier, fattade tycke för mig och kom och placerade sig på mina fötter. Möjligen för att många andra skrek högt när han kom skuttande, det lilla gosedjuret.
Kvällen var lite av ett utdraget hallalujah-moment. Körtjejerna övade nämligen först på sina sånger och stämmor och sedan körde solisterna bland dem sina egna alster till gitarrkomp runt ett lägerbål. Det fanns otroliga talanger i församlingen och gåshuden var given. Milt, stjärnklart och vacker musik var tillsammans som ett kinderegg, och till detta trevligt sällskap – kunde det bli mycket bättre?