Det är ett nytt år och stora delar av mänskligheten är fyllda av goda förutsatser. Nyårslöften säger en del, men det känns så väldigt 2012, så i det nya årets anda föredrar jag att kalla det projekt.

Årets projekt handlar, kanske inte överaskande, om att börja ta hand om mig själv lite bättre.    Förra årets projekt var att göra så mycket jag hinner på den därför avsatta tiden, och inte jobba en massa övertid för att vara duktig flicka, och det har jag nästan lyckats hålla. Till min förvåning hinner jag faktiskt med mer nu…
Jag tror det har något med beslutet att jobba när jag gör det, och inte kvida att jag aldrig kommer att hinna med. Kvideri tar också sin tid.
Jag borde kanske åka runt och hålla antistressande effektivitetskurser?

I år handlar projektet om det fysiska välbefinnandet, som egentligen handlar om tid, det också.  Att ta sig tiden att äta ordentligt, röra på kroppen lite mer, koppla av och göra sådant som är roligt och om att sova gott.  Allt det där kan ju i bästa fall resultera i att det blir lite mindre kropp att ta hand om, vilket hade glatt min läkare och varit ödesdigert för kassan, för då hade jag hittat  fler snygga kläder som passar. Men det är en smäll jag är beredd att ta.

Så, på nyårsdagen fick Mannen det glädjande beskedet att från och med nu skulle det bli väldigt mycket soppor och sallad på matbordet. Han har helt ärligt blivit gladare av andra besked. Han såg rent av eländig ut och talade om att han faktiskt har diabetes och måste få riktig mat. Jag fick korrigera och säga att han faktiskt måste äta riktig mat, som inte behöver vara fådd.  En viss skillnad tycker jag.

Nu är det vansinnigt trist med bara soppor och sallad, så förutom min specialsmoothie till frukost  äter jag soppa en gång om dagen och något mer tuggbart – men nyttigt – en gång. Än så länge har det fungerat. Kakor, godis och alkohol har fått förbudsmärke. Nåja, något måste man unna sig, så ett glas vin till helgen rinner lätt ner. Däremot tittar jag med ståndaktig och sträng blick på kvarvarande julchoklad. Må den vitna i lådan.

Till detta kommer rörelse. Inte sinnesrörelse, även om jag nästan kan bli tårögd över min egen präktighet, utan rörelse av alla kända och okända muskler. En timme om dagen. Antingen rask promenad eller en mil på träningscykeln, med boken uppslagen framför mig, annars hade jag dött av tristess, följt av att dra i alla fåniga maskiner på gymmet. Men jag tycker faktiskt att gäddhänget har blivit lite fastare redan!  Det fladdrar i alla fall inte i takt med solfjädern längre. Det tredje alternativet är att simma femhundra meter. Fyrtio längder i 12,5-meterspoolen. Kul? Knappast, men man kan tänka stora tankar under tiden även om man inte kan läsa.

Jag har alltså börjat utnyttja Påfågelshusets gym- och spa-faciliteter lite bättre.  I största möjliga mån har jag släpat med mig Mannen, men eftersom han blivit förkyld, stackars karl – möjligen beroende på att han inte får ordentlig mat – var jag själv i det blöta i dag.

Själv och själv, det fanns en och annan annan badare där också. De som stack ut mest var ett ungt par. Ungt vackert par ska tilläggas. När den unga kvinnan skulle gå ner i poolen var det så näpet att vattnet krusade sig. Tänk Betty Boop och Mimmi Pigg i ett, doppande stortån och högt sjåpande sig hur k-a-l-l-t det var. Hon kunde vara en illustration till det svåröversatta engelska ordet ‘coy‘. Detta höll hon på med under tiden jag for fram och tillbaka sex längder  som en torped (ja, jag fick byta vapenslag och sluta med Bomben när Mannen kom in i styrelsen), allt medan hennes pojkvän höjde vattennivån med sitt dreglande över denna lilla vattennymf.
Betty Pigg alltså, inte mig.
Till slut kom hon  i alla fall ner i det 24-gradiga vattnet – skrikande naturligtvis. Stolt som en tupp över sin modiga kvinna stegade nu även hanen ner i det blöta. För att visa henne vilken karlakarl han var satte han igång att simma fjärilsim. Ett mycket maskulint simsätt som för tankarna till svällande ryggmuskler och inget fladdrande skinn. Det var bara det att hans fjäril mer påminde om en hjulångare på väg till skeppskyrkogården än om något annat. Som tur var hade jag precis avslutat mina fyrtio längder och kunde lämna svallvågorna och den applåderande kvinnan bakom mig.

När jag bastat hamnade jag bredvid dem borta vid solsängarna i ljushörnan och kunde med lite ansträngning uppfatta vad de pratade om. Tjejen berättade att hon slagit i tån och att det gjort så himla ont. Inget konstigt med det. Botemedlet han tipsade om var lite underligare.

– Om det händer igen, sparka den andra foten ännu hårdare i en hörna, för då glömmer du att det gör ont i den första foten. 

Att jag aldrig tänkt på det. Hon fortsatte med att berätta att hon skulle cykla till jobb i morgon. Han undrade hur hon skulle komma hem och möttes av en minuts tystnad.

-Cykla så klart. 

Till hans försvar ska sägas att  han var ganska snygg.