För oss i Skåne, nära det danska landet, är advent mer eller mindre lika med minst en dansk julefrokost.
För de som fortfarande inte haft nöjet att upptäcka denna företeelse kommer här en beskrivning. Först, frokost på danska är lunch på svenska och intas alltså med början vid lunchtid. En julefrokost innehåller, som namnet antyder julmat. Julefrokosten innehåller en del av det man finner på den svenska julbordet, plus en del danska specialiteter.

För att komma till Köpenhamn tar vi lättast bussen och tåget. I går hade vi nöjet att träffa två anställda personligheter  på buss och tåg.

Först på 33:an. På hållplatsen stod förutom vi en dam som klev på först. Hon höll fram sitt jojo-kort mot läsaren för fort och chauffören, med en sydländsk charm, läxade upp henne i all vänlighet.

– Dü, dü har alldeles för bråttom. Inte hålla fram kort innan apparat beredd. Dü måste vänta den lysa hålla fram kort. Då dü hålla kort fram och läsaren så glad, tycka hej, nü jag veta vem dü är!

Jag tyckte helt klart det var roligare än damen i fråga. Hon såg mest lite förnärmad ut.

Så var det vår tur. En duo retur till Köpenhamn, Alltså en massa knappar för chauffören att trycka på. Och han tryckte, muttrade, berättade att maskinen läste fel, han tryckte fel, men det skulle gå! Så, nu var han klar. Han spände ögonen i Mannen och undrade om han hade pengar på kortet. Jodå, svarade Mannen, i den trygga förvissningen att jag hade laddat det till honom kvällen innan. Det hade jag också, men det kan ta  upp till ett dygn innan pengarna finns på kortet. Ekonomisk trängsel i cyberspejsen eller nåt.
Chauffören såg lite tveksam ut, men nickade bifall att Mannen skulle hålla fram sitt kort. Avslag. Pengarna hade inte nått fram.
Chauffören muttrade något utanför mina språkkunskaper, och jag skyndade mig att säga att på mitt kort fanns i alla fall pengar. Knappandet började om, mitt kort dög och biljetten levererades, med kommentaren att kvinnan ha ordning, veta finns pengar.
Övriga passagerare i bussen såg måttligt roade ut.

Vid stora rondellen innan Hyllie körde bussen rakt fram och, som den vana bussresenär jag är, kommenterade till Mannen att annars brukar bussarna svänga höger och komma upp till Hyllie den vägen i stället.
Jodå, uppe vid mässhallarna upptäckte chauffören att vägen var avstängd det hållet, och fick köra tillbaks ut på ringvägen, ner till rondellen igen och svänga vänster. Viss oro kunde märkas bland några passagerare med resväskor. Vi skulle i och för sig möta vännerna på tåget, men tänkte att i värsta fall fick vi sammanstråla i Köpenhamn i stället.

Nu visade det sig inte vara något problem att hinna med vårt tåg, för det var rejält försenat. Vi skuggade en tjej i tjänstekläder och räknade ut var första vagnen skulle stanna. Där kom vi på och lyckades erövra två platser. Sedan satt vi och tåget stod där, liksom alla de som inte fått sittplats.

Slutligen kom en röst i högtalaren, som berättade att han sprungit som en galning fram och tillbaks och meddelat saker för att kommunikationssystemet inte fungerade, och man fick inte köra över bron om inte lokföraren kunde kommunicera med övriga tåget, därav förseningen. Men nu hoppades man att det skulle vara löst, annars skulle vi få gå av igen och vänta på ett annat tåg. Kollektivt suck och stön i hela vagnen. Blotta tanken på hur trångt det skulle vara – när det kom.

Men ytterligare några minuter senare ryckte tåget till och började rulla. När vi började bestiga bron kom högtalarrösten tillbaks:

-Nu har jag en stort, glädjande nyhet! Det fungerar och vi är på väg till Danmark.

På detta följde en närmre fem minuter lång, glad harang om lösta problem och om att  vissa vagnar var ‘tysta’ där man inte fick prata eller ha på mobilerna.  Jag antar att hans högtalarröst undantogs från regeln och att det logs lika brett  där.
Han hann nätt och jämt hämt andan innan tåget närmade sig Kastrup, och då var det inte nog med att han gav informationen på svenska, nej den kom även på spanska, med alla regler om att inte lämna väskor obevakade och allt!

Vi sammanstrålade med vännerna, som suttit i en annan vagn, på Örestad och tog Metron in till Kongens Nytorv, och traskade sedan upp till Store Kannikestræde 15, och Köpenhamns äldsta restaurang, Det Lille Apotek.

Till skillnad från ett svenskt julbord, som ofta serveras som en buffé,  serveras denna julefrokost vid bordet. Servispersonalen, passande klädda som tomtar eller alfer, dukar fram fyra olika omgångar mat på bordet.  

Den första innehåller olika sorters sill, stekt spättfilé, rökad lax och olika tillbehör till detta. Eftersom varje maträtt ligger på en egen tallrik blir det aldrig det där kladdet som det lätt blir på ett buffébord.

Efter rätterna från havet kommer de från bondgården; fläskesteg, skinka, ankbröst och varm leverpastej med bacon. Har jag någonsin haft några vegetariska funderingar är det långt, långt borta när denna bricka med mat kommer in.  

Mättnaden börjar sätta in, men det finns så klart plats i en hörna av magen för ostbrickan med kex och färsk frukt.  Och för finalen, ris a la Malta  med hackad mandel och varm körsbärssås.

Alla dessa delikatesser sköljs ner med passande drycker från tunna och flaska.

Om man blir mätt? Ja. Dock inte så övermätt som åtminstone jag kan bli efter ett traditionellt julbord. Det är tillräckligt med sillbitar, etc. för varje person runt bordet, men man frestas inte att ta om bara för att det är så gott. Alltså blir det mer av en utdragen gourmetupplevelse (i år fick vi ha bordet i fyra timmar) än frosseri. Priset för denna upplevelse är 298 danska kronor per kuvert, exklusive dryck, och tro mig – det är det värt.

För att säkert få plats brukar vi beställa bord  redan i oktober, och under den tid vi satt och njöt var det en strid ström av människor som kom in och frågade efter bord, och vi hörde att förutom vissa vardagar var vartenda bord bokat fram till jul nu.

Det är nog närmre tio års tid vi besökt Det lille Apotek i Köpenhamn en lördag i början av december, och om de inte slår igen stället eller vi stupar kommer vi att fortsätta med det.