En av de arbetsuppgifter som ingår i min tjänst är att ha hand om prövningar i engelska A/5, dvs. motsvarande första året på gymnasiet.

De prövande kan dels vara elever som går på skolan redan och antingen har sådana kunskaper i engelska redan att de vill lägga krutet på andra ämnen, eller inte lyckats få sitt godkända betyg i ämnet och därför vill göra ett nytt försök.

Den andra prövande gruppen är externa sökande, dvs. personer som skaffat sig kunskaperna på annat håll än i skolan (jo, *ping* Lars Leijonborg, sådana finns) och vill ha ett papper på det, eller de som tidigare har ett godkänt betyg som de vill försöka höja för att t ex komma in på högre utbildningar.

Dessa är det alltså meningen att jag ska handleda och  (med hjälp av en medbedömare) examinera till ett rättvisande betyg.

Prövningsperioderna är två per termin, och de sökande ska skicka in sin ansökan i förväg. Det var dags för informationsmöte för den kommande perioden, och jag konstaterade att någon lagt den klockan 15,00 på fredagseftermiddagen.

Nu är det så att fredagen är den enda dagen i veckan jag slutar tidigt, kl. 13,30, och även om jag mestadels gillar mitt jobb finns det gränser. Fredag eftermiddag är helt klart gränsöverskridande.  Det fanns bara två namn på listan över prövande till engelska, varav den ena redan fått informationen och kommit igång med uppgifterna. Den andre, vi kan kalla honom Micke, var en helt okänd extern sökande. Det enda jag hade på listan var hans telefonnummer och mailadress.

Jag ringde, och en kille svarade på utpräglad mälardalsdialekt och jag undrade om han möjligen kunde tänka sig att komma en annan tid. Jodå, så väldigt gärna, han tyckte också att man kunde göra annat en fredagseftermiddag och det passade oss båda utmärkt på onsdag istället. Jag undrade om han visste var vi fanns, och det visste han inte, men skulle kolla på nätet, så det var inga problem. Det heller. En alldeles ovanligt positiv kille verkade det som. Jag frågade om han bodde i Höllviken (störst sannolikhet  eftersom där bor flest i kommunen) men nej, han bodde på Lidingö.
– Jaha, ja då kommer du ju norrifrån, konstaterade jag, lite undrande, och han höll med.
Jag  ansträngde mig faktiskt att inte bräka på allt för bred skånska, utan var lite mer spiss-trutad så han säkert skulle förstå mig.

Det bor en hel del noll-åttor på Näset på sommaren och min tanke var att han förmodligen var en sådan som hört talas om hur bra vuxenutbildningen i Vellinge är, och därför ville göra sin prövning där.

Nu är jag inte bara blygsam, utan även kontrollfreak och planeringshäxa (enligt en mig närstående dotter) och skickade så klart ett mail med uppgifterna för bekräftelse till denne Micke. Efter en stunds funderande lade jag till frågan om han säkert var medveten om att han anmält sig till en prövning i Vellinge, söder om Malmö, i Skåne. Man kunde ju aldrig veta…

Svaret kom några timmar senare. Lätt generat och ursäktande. Han trodde han hade anmält sig i Vällingby. Definitivt närmre hans hemmaplan än Vellinge.

Det var bara att önska den positive unge mannen lycka till med sin prövning i Vällingby, och stryka tiden på onsdag. Däremot behärskade jag mig från att tipsa om kurs i geografi också. Han tillvaro kan nog vara prövande nog ändå.