Söndagen var vår sista dag i Istanbul och eftersom flyget inte gick förrän sent på kvällen hade vi i princip hela dagen till vårt förfogande.

Efter frukosten checkade vi ut, lämnade väskorna i hotellets bagagerum och traskade ner till spårvagnen. Jag hade köpt en sommarklänning dagen innan för att inte fullkomligt rinna bort och den invigdes. I och för sig till tjockare strumpbyxor och vinterskor, men det kändes ändå lite mer väderanpassat.

Nu skulle vi åka båt på Bosporen, något alla rekommenderat. Det visade sig att det fanns flera olika bolag som körde båtar där och deras försäljare gjorde sitt bästa för att övertyga oss om just sin förträfflighet.  Villkoret från vår sida var att vi kunde sitta ute i det fria på övre däck, att man kunde köpa  dricka ombord och det lovade de alla. Därför tog vi den båt som skulle avgå först och efter ett visst ackorderande om priset blev vi överens och skulle bli skjutsade i en mindre (läs minimal) buss där några fick sitta i knäet på varandra till andra sidan bron där båten låg. Nu var det inte den närmsta bron som avsågs, insåg vi snart, utan en annan en bra bit bort. Men vi kom fram till skutan och landgången bestod av två starka armar som drog ombord passagerarna, en efter en.

Vi fick plats på övre däck, solen sken, vinden fläktade och vyerna var magnifika och jag plockade upp storkameran för att kunna ta fantastiska foton.  Lite synd att jag glömt sätta i batteriet när jag laddat det, utan det satt kvar i laddaren, nerpackad i väskan på hotellet. Det fick bli mobilkameran och lite mindre fantastiska foton.  
Två gånger kom  en man gående runt med en korgbricka med läsk, vatten och godis som en enklare version av drickavagnen på flygplan. Även om det blev lite svalt på slutet när vinden friskade i var det två njutbara timmar.

Det hade gungat ganska rejält så jag ville inte uppsöka bekvämligheterna ombord utan väntade tills vi kom i land. Direkt såg jag en skylt med WC och Bay/Bayan (herr och dam var de enda turkiska ord jag lyckades lära mig) och stegade dit. Det kostade en TL att komma in, men när jag skulle stoppa i pengen dök en man upp ur kulisserna och tog pengen, och drog sitt kort så jag kom in. Han tittade lite skumt på mig och när jag kom ut igen, lättad över att ha fått låna ett hål i golvet förstod jag varför. Det var toaletten till en moské jag snubblat in på. Dock, jag var inte den enda. Det stod många nödiga västerlänningar som kommit av båtarna i kö nu samtidigt som församlingsmedlemmarna samlades till bön på andra sidan gården.

Det blev en ny tur i den egyptiska basaren, eller Kryddmarknaden som den även kallas, i jakt på ett ställe att få något lite i oss, som en av vännerna så gärna uttrycker det… Vi kom ut igen på andra sidan utan att ha hittat något matställe, men fann flera där. Genomgående var att de inte serverade öl, utan bara alkoholfritt.  Men det kan vara gott med en fruktsoda också.
Menyn bestod av 15 versioner av …kebab. Jag valde köttbulleversionen.

På baksidan av moskén strax intill satt skoputsare på rad. De verkade ha lite elegantare utrustning än sina kollegor som  vi sett spridda på stan. Mannen satte sig, skoputsaren tog av hans skor och började gnida in dem i något.  Sedan tände han på, alltså flamberade skorna, förmodligen för att bränna bort gammalt smuts alternativt öppna skinnet för den kommande terapin. Sedan putsades de och blev blankare än de var som nya. Dessutom tittade han inne i dem, skakade på huvudet och bytte innersulan till en ortopedisk variant med hälkudde. Den fick Mannen betala 20 TL extra för, utöver de fem putsningen kostade, men jag kunde trösta honom med att sådana sulor kostar flera hundra här hemma, och då får man inte ortopedisk konsultation av en skoputsare med 15 års erfarenhet och med sin pappa som läromästare på sätet bredvid. Yrkesstolthet och kunnande i all sin glans!

Vi funderade en kort stund på att besöka Sultanens Palats eller Hagia Sofia, men kände inte för att köa bort resten av dagen, utan det blev i stället en strosande promenad i det fina vädret med paus för vätskekontroll på en lummig servering bakom palatset innan vi tog spårvagnen tillbaka till hotellet.
En av väninnorna hade förhandlat oss till ett bra pris på transport till flygplatsen med en 8-sitsig liten buss. Vi var ute i god tid och det var tur, för det var fotbollsmatch på gång och vägarna var värre igenkorkade än vanligt av tillströmmande fotbollsfans. Fråga mig inte vilka lag, för jag har inte en susning.

Incheckningen gick mycket smidigare på flygplatsen här, liksom säkerhetskontrollen och vi hade god tid att äta något innan vi skulle boarda. Det fanns några restauranger, och på den där vi hamnade fanns mycket gott på sinnevärldens matsedel, men inte i det verkliga varat, för att uttrycka det dualistiskt.  Det slutade med att vi hämtade mat från de andra serveringarna runt om; pizza, hamburgare, etc.
Ombord på planet visade det sig att det var tur att vi ätit innan, för något trängre än detta plan från Pegasus har jag åkt på. När kvinnan framför mig fällde bak sin stol hade jag den i princip i bröstet, så någon mat hade aldrig fått plats där. Tack och lov att jag satt vid gången i alla fall, för jag hade fått total panik inklämd någon annan stans.

När vi landade på Kastrup var klockan över ett på natten, och det kändes bra att vi beställt taxi – för annars hade vi fått vänta nästan en timme på tåget hem. Nu var vi i alla fall hemma halv tre!

Summa summarum, och nu talar jag för mig själv;  jag är glad att jag har upplevt Istanbul, även om vi inte fick tillfälle att se allt det man borde se. Det finns otroligt mycket historia och sevärdheter där, och de allra flesta turkar är väldigt vänliga. Däremot är jag inte säker på att jag vill åka dit igen. Kontrollfreaken i mig blir frustrerad av att bara i undantagsfall kunna förstå och göra mig förstå.  Staden var tillika för stor för att jag skulle kunna orientera mig, vilket kanske mer beror på brister hos mig, men faktum är att jag sällan hade en susning om var jag befann mig och det avskyr jag. Trafiken var också fruktansvärd med luft därefter. Dessutom var man tvungen att hela tiden se var man satte ner fötterna eftersom trottoaren helt plötsligt försvann i öppning i marken, ibland med trappsteg till en källarvåning, ibland bara ett hål. Och det varierande turkiska köket, som det står om i det glatta magasin som låg i postfacket idag, hittade vi aldrig. Kebab på lamm, kebab på kyckling, kebab på biff, kebab i bröd, på bröd, med ris, med yoghurt, men samma smak hela tiden, förutom den kvällen vi åt fisk.

         Istanbul kommer därför ganska långt ner på listan över platser jag vill återvända till.