Där orienten möter västerlandet

Lördag morgon och nästan utsövd! Stängt fönster hade lagt sordin på både festprissar och böneutropare och luftkonditioneringen hade kylt hade av de värsta vallningarna…

I hissen ner till frukosten stod den heltäckta kvinnan med kappan och hennes t-shirtsklädda man. Väluppfostrad som jag är klämde jag i med ett klämkäckt  Good Morning, samtidigt som jag klämde mig in, varvid hon sänkte blicken och han blängde på mig som jag förolämpat honom å det grövsta. Riktig charmknutte den där. Inte blev det bättre av att han tog det sista glaset framför näsan på mig, drack ett glas granatäppelsaft och med en duns satte tillbaks glaset på brickan för oanvända glas. Jag fångade en servitörs uppmärksamhet och bad (på engelska) honom hämta nya glas. Han tog upp det använda och räckte mig, och jag försökte förklara att det var använt, men han fyllde det och tittade konstigt när jag sade att det var smutsigt. Det slutade med att jag tog en ren kaffekopp till juicen istället.

Med spårvagnen tog vi oss de fem hållplatserna till Blå Moskén. Där var en kö

motsvarande den utanför Sixtinska Kapellet i Rom. Jag vet inte om det är det religiösa som drar, eller byggnadsverken. I kön blev vi attackerade av ett antal ‘guider’ som för en billig peng lovade ta oss förbi alla köer och berätta allt om moskén för oss. Vi avböjde. Väl framme vid entrén, en timme senare, tog vi av oss skorna och stoppade dem i en plastpåse som vi fick bära med oss. Gissa hur en stor, vacker moské luktar när den är full av turister på sock? Man får säkert inte säga att den gav fotsvetten ett ansikte, så det säger jag inte.
En av väninnorna hade en kjol som släppte över knäna och fick svepa in sig från midjan och nedåt i ett stort blått tygskynke så att inte hennes välsvarvade ben skulle locka fram männens vilda lustar. Man måste ta seden dit man kommer.

.

Byggnaden var stor och vacker, och med få utsmyckningar, bl a för att  det inte är tillåtet att avbilda profeten Mohammed.  Golvet var täckt med mattor, som säkerligen inte varit så fina om man fått gå in med skor. Nästan längst bak fanns skohyllor från golvet och uppåt  för de rättrogna att sätta sina skor på under bönen, och bakom skohyllorna fanns kvinnornas lilla bönerum. 

När vi sett oss mätta på moskén gick vi vidare och konstaterade att kön till Hagia Sofia var för lång, och vi var trötta i benen. Ett café öppnade upp sin takterrass för oss och kaffet och kakan satt lika bra som utsikten.

Nu var det dags för Stora Basaren. Den är egentligen en stadsdel i sig, delvis överbyggd med både ‘riktiga’ affärer och bodar. Vi kom in via gata 5, dvs. bland juvelerarna. Även om vi blivit tipsade om att inte betala mer än hälften av deras utgångspris var det inget billigt bling-bling där. Så kom mattförsäljarna, lädervarorna, etc, etc. Att gå där inne och höra böneutroparnas duetter från minareterna gav verkligen en känsla av orienten. Trots att jag är en hängiven shoppare blev det för mycket för mig (plus att min storlek inte var riktigt kompatibel med deras). Ett halsband och en rutig poncho var allt jag köpte.

Efter den sena lunchen – kebab, hur kunde ni gissa det? – bestämde fyra av oss sig för att gå hem på smågator. Vi fick se ytterligare en sida av Istanbul; de fattiga bakgatorna i gamla stan.  Här fanns hantverkarna kvar, ibland under tak, ibland utomhus. När vi skulle passera ett källarfönster tittade vi in och såg att man gjorde skor. Bokstavligen gjorde skor från grunden, dvs. stansade ut sulor och klippte till läder som sedan sattes i hop. Jag for ner och frågade om jag fick fotografera, och vi var så välkomna så. Det visade sig att man tillverkade modellskor till olika show rooms, och egentligen inte hade någon försäljning till privatpersoner, högst tio par per år. Ett par av dem köpte vännen, som lever på mindre fot, till ett skamligt lågt pris. Jag hittade ett par underbara mockasiner, men de fanns bara i storlek 41 och var för stora för mina fötter. 
Lite längre fram fastnade vännerna hos en försäljare, och följde med honom in i ett hus. Efter ett tag började Mannen och jag undra och gick också in. En ung turk pekade på hissen och nummer 7, så vi klev in och tryckte på knappen. Tilläggas ska att samtliga hissar vi såg i Istanbul var 1 kvadratmeter stora och kunde ta 5 personer, enligt skyltarna.  Var vi mer än två i en hiss tyckte jag den satt som ett par stödstrumpor.
När hissen stannade på våning 7 stod vännerna utanför och vi åkte ner igen. I två omgångar. Deras besök på lagret hade inte resulterat i en ny resväska.

På kvällen vägrade vi kebab och hittade långt om länge, efter flera turer med spårvagnen, en restaurang som serverade annat. Mannen och jag tog  en turkisk specialitet som tillagats över öppen eld i lerkruka. Vid bordet tände man en liten eld i ett fat och knackade av toppen på lerkrukan och hällde sedan upp innehållet på våra tallrikar. Den bästa versionen av kebab hittills. 

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Fotografi, Istanbul, Mat, Religion, Resor, Restauranger, semester, shopping, Språk, Turism, Turkiet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Där orienten möter västerlandet

  1. * PJ* skriver:

    Turistfällor och glittrande gator i all ära men det är ofta de oväntade sidospåren som är de mest intressanta när man besöker främmande platser. Både för plånboken och ett äkta intresse från infödingarna. Som er skomakare t.ex. Det är dem man minns.

    • Maclindhe skriver:

      Absolut. Och trots att det var ganska ruffiga kvarter upplevde vi det aldrig som hotfullt, utan mötte bara vänligt sinnade själar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s