Fredagen startade med en, för vår del, lite annorlunda frukostbuffé bestående av vitt bröd, honung i en massa olika varianter, potatissallad, potatissoppa, korvgryta (knappast på gris), grönkokta ägg, fetaost, tomat och gurka, youghurt och torkad frukt, utspädd apelsin- och granatäpplejuice, lika tunt kaffe eller te. Men vi blev mätta.

Det var varmt ute och temperaturen i matsalen var hög . Vi kände för den kvinna som över sina långbyxor bar en trenchcoat, knäppt upp i halsen, huvudduk och dessutom ett skynke som täckte hennes ansikte från ögonen och neråt, fäst i huvudduken. Hennes man i sin tur var betydligt svalare klädd i t-shirt.
Jag var tvungen att googla lite om religionen när jag kom hem och fann följande på islam.se:

”Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg (jilbâb); på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade.”

Huruvida denna tolkning är korrekt eller inte debatteras hett. Lika hett som det måste ha varit att ha kappan på inomhus. Min personliga uppfattning är att om man är troende – eller bara en god människa  – hänger inte på religiösa symboler eller kläder av något slag, utan ligger i personens beteende. Symboler och kläder kan däremot ofta användas som maktvapen och härskartekniker.
Och, oss emellan var det ingen som ofredade oss andra utan ytterplagg heller, om man inte räknar den man som tryckte sig lite väl tätt mot mig på spårvagnen, trots min – om än inte heltäckande – anständiga klädsel.

På första gathörnet när vi gav oss ut på stan stod en man och sålde små västar, typ hippie på Woodstock, med fårludd inåt och runt kanterna. En utmärkt present till lilla barnbarnet tyckte jag, och frågade försäljaren om priset. Han ville helst ha betalt i euro och nämnde ett löjligt högt pris som jag avböjde och gick vidare. Två kvarter längre bort började jag undra vad det var som lät bakom mig och vände mig om. Där stod försäljaren, högröd i ansiktet, kånkande på sitt varulager, hojtande ‘Lady, lady‘ och ville fortsätta prisförhandlingen. Det blev ingen affär.

Det lättaste sättet att förflytta sig i Istanbul är med spårvagn. Man stoppar 3 TL i en automat och får i gengäld en plastpolett som man använder för att komma genom snurran in på spårvagnsområdet. På varje hållplats finns en vakt som har stenkoll på att ingen smiter in fel väg. Varje gång man lämnar spårvagnen måste man lösa ny polett. Vi sökte men fann ingen form av dags- eller tredagarskort. Möjligen missade vi det för den mesta informationen stod enbart på turkiska och där är våra kunskaper minst sagt obefintliga.

Dagen var bestämd att ägnas åt rundtursbuss för att få en överblick över staden. Det fanns flera bolag att välja på och vi valde ett bolag med hop on-off som hette City Windows.  De hade tre olika rutter, även över Bosporen. Intressant till en börja med, men efter ett tag tappade jag koncentrationen eftersom den engelska rösten i hörlurarna mest pratade om alla olika moskéer och vem som byggt dem. Och moskéer finns det gott om i Istanbul. Till varje moské tillhör ett antal minareter med inbyggda böneutropare och hela staden ekar av vad som låter som växelsång när de sätter igång, fem gånger om dagen, från gryning till solnedgång.

Efter den första rundturen hoppade vi av och gick in i den egyptiska basaren. Ett otroligt myller av människor, synintryck, ljud, dofter och varor. Trots massor av foton går det inte att återskapa alla de samlade intrycken. Det hade inte förvånat mig om Indiana Jones eller Bond, James Bond, kommit rusande i någon vild jakt där inne. Jag fastnade vid ett kryddstånd och bjöds in att sitta på en pall medan försäljaren hämtade olika sorters saffran att lukta på. Bästa kvalitén var bara något dyrare än den på ICA här hemma. Jag köpte i alla fall en liten burk av näst bästa sorten tillsammans med en slinga torkad chili, och blev säkert grundlurad. Det blev jag möjligen även på saltstenarna från Himalaya, de som man ska knacka på varandra så att det hälsogivnade saltet lossnar…

Det var inte bara i basarerna det ägde rum försäljning. På gatorna och framför allt i gångpassagerna under gatorna var det tjockt med försäljare och köpare.

Restaurangen där vi hamnade för att äta lunch var av det finare slaget med en tjusig hovmästare som vaktade hissen upp till takterrassen. Flott värre, och menyn innehöll … kebab i olika former. Jaja, jag har ofta med middagsrester i lunchlådan, så samma käk igen innebar ingen katastrof.

På nästa busstur, denna gång över Bosporen med hänförande utsikt. På vägen tillbaks började det regna och först åkte taket över bussens andra våning och sedan drogs plastgardinerna ner för sidorna. Inte mycket sikt efter det, men chauffören imponerade genom att komma fram precis överallt där en buss inte borde få plats. På flaket på en öppen lastbil i filen bredvid (hade ingen aning om att man kunde få in så många filer på en smal gata) satt en man i ösregnet. Han hade stoppat in huvudet under presenningen han försökte skydda en låda med. Tuffa arbetsvillkor, minst sagt.

Förr har jag sagt att jag aldrig i livet vill köra bil i London eller Rom. Ha! Jämfört med Istanbul kan jag köra med en hand och förbundna ögon där!

Vi fick i alla fall en blick av hur stor staden är och vilken fantastisk arkitektur och historia där finns.

Till middagen ville vi inte ha mer kebab utan frågade på hotellet om det fanns någon bra fiskrestaurang. Jodå, det fanns, och de erbjöd dessutom servicen att hämta och lämna oss. På New Galata, som restaurangen heter, kom man in med ett stort fat färska hela fiskar och så fick man välja och de vägde och angav priset innan fisken tillagades. Gott! Dyrare än kebab, men inte dyrare än en ordinär svensk restaurang. Här fick vi också ett vitt turkiskt vin, en Sauvignon Blanc som var riktigt bra.
Som utlovat körde de oss tillbaks också, i 120 km/h. På riktigt. Genom stan.

När väl min puls kommit ner under hundra och livet slutat passera revy, och vi dessutom fått igång luftkonditioneringen genom att sätta den på 5 grader C somnade jag som en klubbad säl.