Resa till Istanbul

Höstlov är lika med  den årliga storstadsresan med vännerna. I år hade valet fallit på en verklig storstad med närmre 20 miljoner invånare, Istanbul.

Resan började hemma hos oss där vännerna satte sin bil, och sedan tog vi bussen till Hyllie för vidare transport till Kastrup.
Kön till incheckningen var lång och tog sin modiga timme. Många turkar på väg till hemlandet hade sin packning i lådor, påsar, väskor, just name it, och det tog sin lilla tid att få det genom incheckningen.

Vi hann i alla fall med en korv med bröd i avgångshallen innan planet lyfte i tid. Jag hade tur att platsen bredvid min var ledig och kunde bre ut mig lite extra.
Informationsfilmen, den där om västar och nödutgångar, var ovanligt häftig för på den dansade cabinpersonalen ‘baletten’ till rock och hiphop. Lagom småfräckt med höftsvängande (både fram och sidlänges) crew i kontrast till alla beslöjade kvinnor på planet.

Den turkiske mannen vid fönstret i min rad verkade klart flygrädd och ömsom kramade armstöden och knäppte händerna. Eftersom han inte beställde in så mycket som en kopp kaffe funderade jag ett tag på att fråga om jag fick bjuda honom, tills jag såg att han plockade upp en bunte, tjock som en tegelsten, med pengar och började räkna. Även om allmosor är meriterande i flera religioner ska man välja var man kan göra nytta.

När vi gick in för landning i Istanbul såg vägarna ut som gyllene lava som rann in i staden, en  försmak av den trafik vi snart skulle få uppleva på närmre håll.  Vi landade mjukt och fint på Sabibha Gokcen Airport och det orsakade applåder i nästan hela planet. Jag som trodde att den traditionen dött ut med grisfesterna.

Köerna till passkontrollen var sanslösa. På små skyltar, som man måste vara över 1,70 för att kunna se, upplystes det om i vilka två luckor (två stycken till vänster) man skulle gå om man inte var turk. Men det var tydligen ingen som brydde sig, det gällde bara att komma fram till en passkontrollant. Dessa var bistra och utrustade med stämplar.
Fördelen med att det tog så lång tid var att väskorna fick vänta på oss i stället för tvärtom.

Vi hade bestämt att ta buss in till Taksimtorget, och en vänlig turk pekade ut den. Vi tre kvinnor överlämnade bagaget till våra respektive och tog plats på bussen. En stund senare  fick jag gå av och peka ut dem för att de skulle få komma med, för då var bussen full.

Det tog en dryg timme för att komma till Taksimtorget och därifrån tog vi två taxi till vårt hotell på Aksaray, genom den helt galna trafiken som mestadels bestod av förvånansvärt fräscha bilar.  Chauffören i vår taxi kunde bara turkiska, och därför förstod vi inte om han protesterade när vi kom fram och  en hotellkille kom ut och sade att vi bara skulle betala 10 TL. Hotellpersonalen missade den andra  bilen och de fick betala 16 TL. En turkisk lire är cirka 4 SEK.

Från vårt rum, högst upp under takåsarna på sjätte våningen, såg vi ner på en bilfri gränd med flera restauranger, och beslöt äta där. Alla hovmästare på gatan drog i oss när vi kom ner, och eftersom vi var trötta vi satte oss på den sista restaurangen på gatan. Mat och öl var OK, men inte mycket mer. Sex versioner av kebab, som alla smakade likadant.
Den lilla gatan trafikerades av flickor i alla färger och storlekar, med det genomgående temat att deras kläder var XXS, oberoende av hur yppiga former som klämts in i dem, väl tilltagen makeup och inga klackar under 15 cm.  Vad vi förmodade var deras kostymklädda sockerpappor  styrde verksamheten med mobiler medan hovmästaren på ”vår” restaurang verkade fungera mer som en sockermorfar och slussade in och ut de lättklädda på ett hotell på hörnan för längre eller kortare sejourer.

Värmen gjorde att vi lät fönstret stå öppet, och det väsnades från gränden där nere till klockan 3, och öronpropparna hjälpte bara lite. Sedan gick ett antal böneutropare i gång från olika moskéer i närheten, bara någon timme senare. Det var alltså ingen överdrivet djup sömn det handlade om den natten.

Till frukosten upplyste ett par av vännerna om att det fanns luftkonditionering på rummen och jag konstaterade att jag packat fel kläder. Det var sommar i Istanbul, med närmre 30 grader i solen.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Årstider, Flyg, Hyllie, Istanbul, Kläder, nattliv, Resor, Restauranger, semester, Språk, Trafik, Turism, Turkiet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resa till Istanbul

  1. * PJ* skriver:

    Jag satt också en gång bredvid en kvinna som var flygrädd. Hon reagerade med att vara överdrivet pratsam innan start. Puh, tänkte jag, skall jag lyssna till henne över hela Atlanten blir det jobbigt. Men hon tystnade när flygplanet sköt fart och sedan sade hon knappt ett ord på hela resan förrän vi åter rullade lugnt på väg till terminalen. Då satte hon åter igång med pratet, synbarligen lättad över att flygturen var förbi. Vid landningen höll hon fast vid stolsryggen framför och lutade sig framåt. Men tjocka sedelbuntar plockade hon inte fram.

    • Maclindhe skriver:

      Det är tveksamt om det kunnat bli någon konversation med den här mannen oavsett rädsla. Tror att språkförbistringen var total!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s