Examen i kollektivt åkande

Det finns många vackra platser i Skåne. Ett av de vackraste, särskilt på hösten, är Skäralid på Söderåsen. Det har stått på önskelistan i flera veckor att göra ett besök där, men arbete och intensiva helger har satt stopp för det. Men i dag var det dags.
Dagen till mitt eget förfogande, solen på himlen, kameran laddad, och ett ännu giltigt busskort…

Efter ett uppmuntrande  meddelande från Skånetrafiken om att de läser min blogg fanns det inga ursäkter för att inte ta buss och tåg dit istället för småfranskan som stod där och undrade vad som hänt.
Alltså, jag började med att kolla reseplaneraren på skanetrafiken.se  och såg att det inte var så besvärligt att ta sig dit utan bil.
33:an, min snart trogna följeslagare, till Hyllie, pågatåg till Stehag och sedan buss 518 till Söderåsens nationalpark. Jag passade också på att kolla deras hemsida och såg att serveringen var stängd, alltså fick matsäck också följa med. Och kameran så klart. Förutom skrivklåda har jag ett annat kliande behov, att föreviga det mesta i bild och jag gnuggade händerna i pur förväntan över alla fina bilder som skulle bli resultatet.

Även om solen sken på förmiddagen hade natten varit minst sagt blöt. I stället för att höra regnet smattra hördes det som en fors i stuprännorna utanför fönstret. Jag fick alltså gräva fram allväderstövlarna.

Med ryggsäcken packad var jag klar. På bussen blev jag lite osäker hur jag skulle göra med tågbiljett och testade först att trycka en med mitt experimentella kort. Gick inte. Inte heller blinkade scannern på perrongen grönt när jag höll fram det där, men det fick väl lösa sig ombord. Och det gjorde det. Den vänlige kontrollören bara kastade en blick på mitt kort – och värdebeviset – som jag glömt satt i fodralet och så var det klart. Pågatåget, med tösanamnet Christina Piper, höll tiden och det var gott om plats. På Malmö C ropade man upp i högtalarna att någon skyltat att tåget skulle gå till Ängelholm, men att det faktiskt skulle till Höör, så om någon tänkt sig åka till Ängelholm skulle de gå av igen. Jag bestämde att åka dit tåget tog mig.

Det fanns inga stop-knappar att trycka på, men jag antog att det stannade på alla hållplatser ändå. Som reseledare för mig själv hade jag tryckt ut tiderna på ett papper för att ha koll, och klev av i Stehag och vidare till den enda gula bussen i sikte. Det stod ‘Ej i trafik‘ på den men chauffören intygade att han körde till Skäralid så jag klev på.

Denne chaufför var som hämtad ur en Edvard Persson-film. Lagom rund och jovialisk och väldigt skånsk. Han tackade alla passagerare som höll fram sitt kort med Tack så mycket, tack, tack och när det kom ett par och frågade om var man kunde äta for han av och visade dem på kartan och lovordade Röstånga gästis. Han berättade också att bussen gick en gång i timmen, alltid 34 från Stehag och körde till Klippan och tillbaks. I Röstånga pekade han ut Gästis (mitt framför busstationen där) och lyckades få in mig i diskussionen också, genom att tala om att det var fem km till nationalparken.
– Inte en aning, svarade jag, jag litar på att du kör dit mig.
Nu var vi ju nästan kompisar och eftersom han fortsatte prata med mig tyckte jag det var lika bra att flytta fram. Jag fick veta att han ätit julbord på Gästis en gång, jobbet bjöd, och att det var väldigt, väldigt gott! Lite synd att jag inte skulle äta där tyckte han.
– Jo, men jag har matsäck i ryggsäcken, svarade jag, och blev ett tag orolig att han skulle parkera bussen och traska med mig och för att dela på matsäcken. Men, han skulle bara peka ut var hållplatsen tillbaks var (på andra sidan gatan) så att jag säkert hittade den. Det var inte utan att jag funderade på hur hjälplös jag verkade egentligen.

Vid ingången till nationalparken ligger Naturum, och det skulle egentligen vara stängt, men eftersom det var någon grupp barn på ingång släppte de in mig också och jag investerade tio kronor i en karta över området.
Det finns olika vandringsleder runt där och jag bestämde mig för den kortaste, den på 3,7 km. Det räckte. Den började med en konditionstestare i form av en trappa rakt upp. Fördelen med att göra en sådan här utflykt utan sällskap är att man kan stanna och pusta precis hur ofta man vill utan att skämmas. Bara lyfta upp kameran och låtsas att man hittat någon ny fantastisk vy att fotografera. Men de fantastiska vyerna finns där, överallt.

Jag mötte två kvinnor på väg ner när jag gick upp, annars var jag ensam där uppe runt Kopparhatten. Många av träden hade redan fällt det mesta av sina löv och de låg tjockt på marken. Det gällde alltså att trampa försiktigt så att ingen rot eller sten satte fälleben. Det hade inte varit någon höjdare att stuka foten och bli liggande där.

Väl nere igen var det perfekt att plocka upp matsäcken, som två talgoxar väldigt gärna ville dela med mig. Damen från bussen, hon som skulle äta på gästis, dök upp och frågade om fåglarna tiggde. Jo, med all önskvärd tydlighet gjorde de det. När jag frågade om maten smakat bra på gästis kom hon ihåg mig från bussen och berättade att hon var på utflykt med sin son. Hon var pensionär, jag är 66 år, upprepade hon flera gånger och tittade uppfordrande på mig. Det var klart att hon ville att jag skulle säga att det såg hon inte ut som, men mina föräldrar lärde mig att inte ljuga, så jag bara log. Men jag sade inte heller att jag känner 75-åringar som ser yngre ut. Hon hade i alla fall Skånekort, men hennes son hade fått ett sådant där experimentkort, så det var därför han kunde åka med.  

Mätt och belåten tog jag bussen tillbaks till Stehag och sedan vidare med tåget till Malmö. Fram till Lund var det väldigt ledigt, sedan blev alla sittplatser upptagna så vitt jag kunde se. Eftersom jag hade ärende i Limhamn hoppade jag av på Malmö C och kom precis lagom för att hinna med 4:an.
Bakom mig där satt ett par med tydlig mälardalsdialekt. Först förfasade sig kvinnan över att hon såg torkhuvar i en frisörsalong vi passerade.
Herregud, det slutade man ju med på 1960-talet!!
Sedan kom de på att de ville ha något kaffebröd till sin fika, och kvinnan fortsatte med sina slutsatser:
Egentligen skulle jag vilja pain de chocolat, men det har nog inte kommit hit än, så vi får väl köpa kanelbullar. Haha.

Alltså, hade människan inte hört talas om wienerbröd med chokoläääääde? Dem känner ju varenda solstolle till!

Ganska exakt sex timmar efter att jag åkt hemifrån kom jag tillbaks. Knappt tre timmars resa, och lika lång tid naturupplevelse. Det kunde varit värre, mycket värre.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Årstider, bussar, Fotografi, Höst, Hyllie, Malmö, Motion, Nationalpark, Natur, Resor, Restauranger, Skäralid, Trafik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Examen i kollektivt åkande

  1. PJ skriver:

    Fälleben, se där lärde jag mig ett nytt skånskt ord.

    Visst är det inspirerande att åka buss, du får ju hur mycket material som helst till din blogg. Och alla människor du träffar och alla lustiga incidenter som inträffar.

    Så vackra bilder. Dit skulle jag också vilja åka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s