Jag tycker redan jag har fått en viss rutin på morgonen för att hinna med bussen. Det kan kanske fungera i långa loppet..?

Långa loppet, dvs. trottoaren runt, blev det i morse också. Lite retfullt för halvvägs rullade den tidigare bussen (7.33) in på hållplatsen och hade jag tagit genvägen över fältet – och om chauffören sett min framfart – hade jag nog hunnit med den i stället.
Nu blev det i stället att vänta på 7.43-bussen. Den kom i tid och körde i tid. Jag vet inte riktigt var chauffören lärt sig köra (för jag antar att någon kollat hans busskort) men han hade två lägen på pedalerna; full gas alternativt tvärnit. Tack och lov fanns det sittplatser till alla, annars hade säkerligen en del legat i stället, men alla höll sig krampaktigt i handtagen, även sittandes.

Det var länge sedan jag kände av åksjuka, men den finns där blev jag varse om. Så gott som samtliga passagerare hade en lätt grön ton i sina ansikten, matchande ljuspelarna utanför Emporia. Damen snett emot mig, hon som såg väldigt bekant ut och hälsade så vänligt, kommenterade resan med att den var ‘lätt omskakande.’ Jo, jag höll med och uppskattade de friska vindarna när jag kom ut. Däremot var jag tveksam till humorn i skylten framför hållplatsen med den förmodat miljövänliga texten ‘Är du grön nog?‘ och kunde tänka mig fortsättningen; …eller ska du åka ett par hållplatser till?

7.43 är ingen bra anslutningsbuss, eftersom den innebär väntan på Hyllie. Det är totalt sett snabbare resväg att ta 7.33 eller 7.53 eftersom anslutningen fungerar bättre då.

Men, men, jag tog plats i busskuren, det blev lite mycket Fångad av en stormvind utanför, och fick nästan en främmande karl, tuggandes på en köpemacka, i knäet. Han var bekant med tjejen som satt på andra sidan av bänken och såg mig uppenbarligen som ett överkomligt hinder i deras relation.

Ombord på bussen upptäckte jag en kollega som även hon fått ett experimentkort och vi fördjupade oss, som de rutinerade bussåkare vi ansåg oss vara, i busstider, för/nackdelarna med att köra själv och annat väsentligt.

346:an, som vi åkte, stannar vid Svågertorp och tar sedan motorvägen raka vägen till Vellinge Ängar. Det missade chauffören och fortsatte av bara farten på gamla vägen in i Västra Klagstorp. Han kom på sitt misstag tämligen omgående, och trots att vi var flera i bussen som ropade att han skulle fortsätta, bestämde han sig för att göra en U-sväng.
Med en gul buss. På landsvägen genom Västra Klagstorp.

Så han körde in med fronten på en uppfart, buss 300 i andra riktningen stannade snällt och väntade, medan vår buss backade ut och sedan lirkade sig runt. En viss irritation (understatement) kunde anas i bilköerna som snabbt bildades på båda hållen, men vändpallen lyckades, han kom runt och kunde köra tillbaks till rondellen och upp på motorvägen.

När jag skulle hem trodde jag att jag var i god tid till hållplatsen, men fick spurta igen. Börjar faktiskt bli grym på korta distanser, nu även med lite klack på skorna.
En kort slummer senare närmade vi oss Hyllie, och redan ut mot Pildammsvägen var det mycket folk och bilar. Emporia hade öppnat. Jag hade lite lösa planer på att gå in om och kolla bara, lite nyfiken är man ju på bygget, även om jag egentligen inte gillar stora shoppingcentra. Att shoppa gillar jag däremot, så ingen tror jag far med osanning.

Redan på morgonen hade jag noterat att man satte upp staket, som snitslade banor till säkerhetskontrollen på större flygplatser. Och… det behövdes. Gudars skymning så mycket folk. Själva ingången mot Arenan såg nästan futuristisk ut och jag spanade förgäves efter rymdgubbar, men hittade bara reflexklädda poliser och ordningsvakter. Dem var det däremot gott om.
Någon gata avstängd och busshållplatserna överfyllda. Men å andra sidan spydde de anländande bussarna – som kom i klungor – bara ut folk och kunde svälja nya. Däribland mig som beslöt att ta premiärbesöket på Emporia en annan dag.