Den tredje dagen var jag faktiskt så tidigt klar att jag slapp gena genom dyngan.  I god tid till 7.33-bussen stod jag på hållplatsen.
Av de övriga passagerarna på 33:an läste sex en gratistidning, fyra pillade på sina mobiler, en läste bok och resten tomglodde. Det verkar som ju tidigare buss, desto fler som tomglor.
Jag avstod från att börja prata med någon, det är kanske något man lär sig? En god vän till mig sade, när det diskuterades varför folk – om det går – undviker att sitta bredvid någon, att det bara är personer med diagnos som börjar prata med okända medpassagerare. Jag som tycker man kan spara hur mycket terapeut-kostnader som helst på det viset…

Hyllie ger en känsla av  storstad, lite som Docklands i London eller La Defence i Pris med modern arkitektur, men utan skyskrapor.

Nordens största shoppingcenter, Emporia, ska öppna i morgon och är ännu ett myller av hantverkare som jobbar desperat för att bli färdiga i tid. Nu är de även uppblandade med butiksanställda som skyltar upp sina lokaler. Det färgglada parkeringshuset har inte öppnat  och kaoset verkar totalt på parkeringarna runt om.

Jag kom att tänka på Tant Hanna som ofta passade mig  när jag var liten. Hennes ena syster bodde vid  Hyllie och Tant Hanna promenerade dit ibland. Då var det rena landsbygden, och det var det förresten när jag plockade jordgubbar där en sommar också. Fjorton år tror jag var, länge sedan alltså, men bilen var uppfunnen i alla fall. Men jag tror inte Tant Hanna hade känt igen sig.   

Ännu en gång hann jag med en annan buss än vad reseplaneraren räknat ut. Förmodligen tar den med vissa förseningar i beräkningen, eller så är det inte tänkt att man ska löpa gatlopp över plattan, och anger därför att jag ska ta 300-bussen.  346:an går några minuter innan, och går dessutom snabbare,  så det är extra bonus att hinna med.  Det var ännu en vänlig busschaufför som väntade in mig. Har månne Skånetrafiken skickat chaffisarna på charmkurs inför pendlarexperimentet?

På hemvägen, med buss 300 gick det inte längre. Jag somnade. Tack och lov skulle jag ju inte gå av förrän sista hållplatsen så det blev ingen extra utflykt. Jag vaknade av att tjejen bakom mig sade i sin mobil att bussen ‘var så jäkla försenad’  och att kompisarna skulle vänta på henne. Hur försenad den egentligen var vet jag inte, bara att jag för första gången fick vänta på 33:an, i 6 minuter.

Men, men, vädret var OK och jag hade ingen tid att passa och hade dessutom fått en  liten power nap.