Ännu en dag har jag pendlat med buss till Vellinge. I morse började jag inte förrän halv nio, och det innebar att jag kunde tryna kvar i sängen till klockan halv sju, tvätta håret och vela i garderoben, dessutom äta frukost, läsa tidning och vara klar för att åka med bussen 7,53.

Egentligen hade jag tänkt gå runt på trottoaren, men när jag såg att det stod folk på hållplatsen blev det genvägen över byggtomten ändå, och tänk 7,43 var försenad och dök upp på hållplatsen samtidigt som jag dök upp ur ogräset – i den minimala gången eftersom det var ljusare i dag.

Det innebar att jag kom till Hyllie i så god tid att jag lugnt kunde röra mig mot 346:an hållplats som den svala eleganta kvinna jag alltid drömt om att vara.  Lite orolig blev jag när jag hörde ett gapskratt bakom mig. Hade toarullen fastnat och hängde kvar, eller satt kjolen kvar i strumpbyxlinningen? Min eleganta självbild krackelerade. Men, tack och lov, det visade sig att tjejen bakom mig, hon som skrattade, hade hörlurarna i öronen och hörde något roligt i dem.

Väl på bussen upplevde jag lite deja vu, från den tiden vi bodde i Bjärred och jag busspendlade till jobbet i Lund; det sövande i att åka buss. Då, på den tiden, somnade jag alltid på bussen hem , men hade turen att en medresenär gick av hållplatsen före mig och såg som sin uppgift att väcka mig innan han steg av.  Nu insåg jag att ingen vänlig hand skulle ruska min axel, förrän möjligen på ändhållplatsen i Trelleborg, och att det var bäst att hålla mig vaken de tio minuter bussen tar.

Hemåt blev med buss 300 istället, som även den går till Hyllie, men inom småbyarna på vägen. Jag  kom på en ny  fördel med att åka buss. Det där att man kan ringa och be Mannen handla med sig hem i stället för att själv åka inom affären.

Någonstans vid Tygelsjö klev det på en ung kvinna och satte sig framför mig. Hon luktade starkt av parfym och cigarettrök och fiskade direkt upp sin mobil och började prata.  Hon började varannan mening med  ‘jag känner…‘ och däremellan gläfste hon fram snabba ‘ja’ så hon lät som en astmatisk knähund. Djuret i henne reagerade nog på lukten. Jag kunde inte bestämma om jag tyckte hennes lukt eller ljud var mest irriterande. Men eftersom min storchef under dagen upplyst mig om att jag har en tendens att bli ironiskt sarkastisk när jag retar mig på något höll jag tyst.

Undrar vad han menade med det förresten?

Däremot tyckte jag det var skönt att hon stod kvar och kände och gläfste vid Hyllie när jag hoppade på bussen som tog mig den sista biten hem.