Skånetrafiken vill att fler åker kollektivt, och gick därför ut med ett erbjudande att man kunde testa att åka buss och tåg inom regionen gratis i två veckor. 70 000 kände sig manade att anmäla sig och 30 000 fick ett jojo-kort som gäller i två veckor.

Jag är en av dem som fick ett sådant kort. Jag har ju åkt buss lite då och då innan också, men aldrig regelbundet varje dag, inte ens i en vecka. Det ska jag göra nu.

Att börja ett sådant projekt en måndag är tufft. Klockradion gick igång redan klockan 06,00 och det var bara att kravla sig upp. En blick i spegeln talade om att håret definitivt vunnit på en tvätt, men en blick på klockan övertygade mig om att ingen ändå skulle bry sig om det var tvättat eller inte. Så länge det inte kliar och kryper så.

Alltså bara en snabb dusch, en lika snabb make up och sedan i kläder som jag, förutseende som jag är, lagt fram kvällen innan. So far so good, hann även få i mig lite yoghurt med müsli, en halv grape och en kopp te innan det var dags att rusa iväg. Fel, jag var planerad och skulle i lugn takt kunna gå till busshållplatsen och vara där i god tid till 07,13 när bussen skulle gå.
Det var bara det, att när jag, planerad och med allt under kontroll klev ut hissen där nere kom jag på att jag kanske lagt av jobbenyklarna från väskan i helgen. På huvudet i den, för ändamålet alldeles för stora, väskan. Inga skolnycklar. Det var t o m problem att hitta hemnycklarna så jag kunde komma in igen och leta efter jobbnycklarna. Allt medan klockan tickade på. Slutligen gjorde jag en ny djupdykning i väskan och kunde fiska upp jobbnycklarna. Nu var det bråttom till bussen och ingen tid att lugnt trippa runt på trottoaren. Nix, sjumilakliv över klegget, dvs, byggtomten mellan vårt hus och busshållplatsen. Man har den senaste månaden forslat bort byggbodarna som stått där så det är fritt fram för större vattensamlingar och ogräsinvasioner. Dessutom beckmörkt så dags. Terränggående i blindo vill säga. Klafs, klafs i geggan, och inte hittade jag lilla gången utan fick kasta mig genom vegetationen ut på hållplatsen. Den tid jag vann där får jag ta igen i kväll med skoputsning och tistelplocking från sjalen. Men jag hann!
En granne som skulle med samma buss tvingades att lyssna på mig i stället för att få gömma sig i Metro-tidningen.

När bussen gled in på Hyllie konstaterade jag jag att det stod en buss på hållplatsen söderut och satte fart. Det var 346:an som går snabbare än 300 som reseplaneraren föreslaget jag skulle åka med. Tio meter innan jag var framme började den rulla, men busschauffören noterade mitt vilda viftande och stannade och väntade in mig. Gullegubbe!

På bussen satt en f.d. elev som inte hade en chans att komma undan. När jag väl återfått andan vid Tygelsjötrakten, vill säga.
Men, 25 minuter dörr till dörr är helt acceptabel restid.

Efter en måndag med normalt underhållnningsvärde skulle jag även med bussen hem, och hann med andan i halsen ombord på den buss jag planerat. När den stannade vid Hyllie gled 33:an förbi, och det blev ytterligare en tjurrusning över plattan där. En vecka sådana spurter och jag platsar på korta distanser i OS-laget. Paralympics i alla fall.

25 minuter hem också, det verkar lovande det här.