Detta har varit en intensiv vecka. Jag tillhör den del av befolkningen som har ett heltidsarbete att gå till, och veckorna brukar vara intensiva även utan extra aktiviteter, men denna har varit lite extra allt.

Skolan jag undervisar på är engagerad i Star for Life, och det har blivit jag som håller i det på skolan. Nu fick vi möjligheteten att ta emot skolkoordinatorn från Sydafrika som tillsammans med två medlemmar från Star Choir ville besöka oss. Eftersom de var i Malmö en väldigt begränsad tid, pga. konserten på Malmö Arena var det bara en tid att välja på.

Jag tillhör fotfolket på skolan, och har alltså inga befogenheter att bryta undervisning utan måste ha skolledningen bakom mig. I bland är det inte helt lätt att få dit den. De har väl också häcken full, men efter att möjligen ha lämnat en och annan öm tå bakom mig blev det så; alla ettorna skulle komma och få information direkt från hästen mun, inte från en tjatig lärarinna.
Det blev en upplevelse. Den sydafrikanske coachen, Dumsani, gav en magnifik uppvisning i ledarskap i klassrummet. Drygt 100 elever i sextonårsåldern, som normalt består av väldigt mycket fniss, stök och hormoner, satt knäpptysta med slutna ögon och betraktade på hans uppmaning att sig själv utifrån; vad de hade för förhoppningar, mål och förutsättningar. Inte ett ljud, inte en rörelse från dem på flera minuter.

Jag förstår att Star for Life når sådan framgång med sitt program i Afrika, och gläds extra åt att man nu även börja implantera programmet i en del områden i Sverige.

Efter en skollunch (pasta och skinksås) åkte jag tillsammans med dem in till Arenan i Malmö. Det var andra året jag fick vara funktionär på Marching for Life-konserten, och Green Room kändes nästan som hemma! 😉 Det där med artister är divor stämmer definitivt inte med den verklighet jag mött, tvärtom . Och jag gjorde faktiskt en insats som jag med lite ansträngning kan inbilla mig räddade det hela; bjöd Daniel Karlsson, alias the Moniker, på två Panodil när han hade ont i turbanen.

Nu satt vi funktionärer inte och häckade i Green Room, nähädå, vi hade ett digert arbetsschema med att ta hand om de tusen svenska ungdomar som skulle sjunga i kören
(bl a övertyga en kille från Verner Rydén som envisades med att kalla mig `Mannen´ att ingen skulle röra hans jacka och trösta en tjej från Kristianstad som fick panik när alla skulle in), sortera och dela ut tröjor till dem, få säkerhetsinstruktioner och när publiken kom dela ut program, sälja skivor,

tröjor, mm. och vara läktarvärdar/värdinnor.
Jag har vissa svårigheter att skilja på höger och vänster, dvs. jag vet vart jag ska men säger ofta höger när jag menar vänster.
Därför skickade jag säkert folk som skulle sitta till vänster till höger och vice versa. Vi hade nämligen blivit instruerade att peka med hela handen så att det inte var något att ta miste på. Hmm. Nåja, alla satt i alla fall till slut. Möjligen på fel plats, men ändå.

Själva konserten var… var… fantastisk! Jag har förmånen att få se showerna under ett par år, men det är frågan om inte årets konsert var den mäktigaste. Otroligt duktiga artister ( Ken och Göran, Thandiwe, Star Choir, The Moniker, Molly Sandén, Sofia Karlsson m. fl.) uppbackade av 1000 ungdomar i kören bakom dem är STORT. Ungdomarna i kören kommer från olika gymnasie- och grundskolor i och runt Malmö. Den underbara mix av kulturer som finns här, samlad i ett projekt, för ett mål; att hjälpa ungdomar som har det svårt i Sydafrika, Namibia och Sirlanka. Det är ännu större!
På varje ort låter man även en Rising Star få uppträda inför publiken. I Malmö hette hon Ella Sandberg från Heleneholms musikgymnasium, och hon imponerade.

När jag väl kom hem vid 23-tiden på kvällen kändes det i både ben och käkar – förutom att peka med hela handen stod det i läktarvärdsmanualen att vi skulle le – men var jag trött? Nix. Det tog några timmar till innan glädjehormonerna ville komma till ro, och redan klockan 04,30 slog jag upp ögonen igen, fortfarande med ett leende som satt limmat resten av dagen.
Turnén fortsätter – har ni chansen så gå!

Fredagskvällen var inbokad sedan länge, ännu mer musik och kultur. Tosca. Opera i det lilla formatet. Malmöoperan genomför en turné med fyra sångare och tre musiker och framför alltså Tosca i små lokaler i skenet av levande ( om än elektriska) ljus. Vi skulle se det på Lorensdal, en gård utanför Vellinge med bistro, hantverksby och en mindre teaterlokal.

Bistrotallriken som var förbeställd skulle börja serveras från klockan halv sex, och vi var där redan kvart över fem, så jag sade till Mannen att vi kunde ta det lugnt. Dock, flera andra människor marscherade in, så vi hängde på.
Detta var generationen som kommer i tid. Nästan hälften av dem var pensionerade lärare och resten gifta med de pensionerade lärarna. Så gott som samtliga satt bordade halv sex.
Jag har sett Tosca två gånger innan, på stora arenor, och blev imponerad av föreställningen i det lilla formatet. Körerna var borta, och samme skådespelare sjöng flera roller, men det var bra! Att sitta så nära att låtsasblodet nästan stänkte på oss och kunna se gumspenen dallra på Laine Quist som sjöng Tosca och kunna följa varenda höjt ögonbryn gjorde inlevelsen stor. Kosma Ranuer som Scarpia framstod som så grym att jag gått omvägar runt honom på gatan, och Joachim Bäckströms Cavaradossi… wao, den killen kan sjunga! Dessutom sjöng de på svenska, så för första gången förstod jag precis allt.

Nu ska jag bara smälta alla intrycken.