Nästan öppet hus i den lilla världen.

Det finns en restaurang i anslutning till Påfågelshuset, en restaurang som bytt ägare flera gånger under de snart tre åren vi bott här. Nu är det dags igen, med ny ägare. Denna gång verkar de satsa på marknadsföringen, för till fredagens öppningsevent – med fri mat och dryck – hade det gått ut inbjudan till alla hushåll i Limhamn och Bunkeflo, mer än 13000…

Eftersom påfåglarna fick sina inbjudningar samtidigt som vanliga dödliga var de tusen tillgängliga platserna tillsatta innan många här hunnit anmäla sig.

Tandagnisslan, det är ju faktiskt vår restaurang, tyckte en del. Gratis är gott, tydligen även efter studentåldern.

Men nya ägaren lovade att alla boende här skulle få komma in och det blev  frid o fröjd i nästan alla leden.

Redan när de öppnade dörrarna klockan fyra på eftermiddagen tågade många in och garanterade sig platser vid de ordinarie borden.
När vi kom dryga två timmar senare var det tätt med folk.
En av de första jag mötte av de ordinarie påfåglarna var en dam, som tittade förvånat på mig och undrade var Mannen var, följt av frågan vad jag gjorde där, jag brukade ju aldrig följa med, jag tyckte ju inte om folk.

Jodå, det gör jag visst.  En del av dem i alla fall.

Innanför dörren fanns bord uppdukade med vin i tre kulörer och öl för dem som föredrog det. På bardisken där inne fanns, förutom mer dricka, en armé med små plastburkar, typ fyrkantiga snapsglas, med maten i. En bit löksill i en, en bit annan sill i en annan, nån kryddstark oidentifierbar goja i en tredje, en räka i den fjärde, en köttbit i en femte och så en med något efterrättslikt i.

Vinglasen var större och även om man kunde ta om så mycket man ville av plockematen så är det lätt att proportionerna mellan mat och dryck blir lite ojämn. Tips från coachen är att äta middag innan man går på sådana event, även om det utlovas mat. Det borde man ju förstå i vuxen ålder!

Det hela var i alla fall bra ordnat, tält och plats till alla, musik och t o m lite dans och vi hoppas på en bra fortsättning.

Lördagmorgonen var av förklarliga skäl lite seg. Jag hade bokat tvätttid och stålsatte mig och gick upp. Lite värre var det att få med lakanen i tvätten, för lagd Man ligger. Som tur är ingick det elementär  sjukvårdskunskap i den barnskötarutbildning jag gick en gång i tiden, så jag vet hur man rullar folk för att få loss lakanen under dem.

Lördagskväll och gallerinatt i Malmö. Det har blivit lite av tradition att börja med middag på Riannas Bistro, och vi blev absolut inte besvikna på vare sig mat eller dryck där.

Några bord bort satt  tre personer och en av kvinnorna där talade högt och mycket.Det var liksom meningen att alla skulle höra. Bland annat fick vi höra om det fantastiskt vackra barnbarnet (jag gick inte upp och visade henne bild på det vackraste...) och fick höra om hennes svärsons förra äktenskap, och det var nu jag lyssnade till på allvar, för det handlade ju om personer i periferin av vår bekantskapskrets. Vi har inte träffat dem på flera år, och fick nu höra att de verkligen hade separerat – eftersom mannen där nu var svärson till kvinnan på restaurangen – om deras dotter, om boende, etc, etc. Jag retar mig lite att jag fegade och inte höjde rösten och bad henne framföra en hälsning, bara för att göra klart att man inte diskuterar andras privatliv inför en hel restaurang.

Vid de andra borden satt par som verkade vara ganska nya realtioner. Två unga par där killarna pratade med tydlig Zlatan-dialekt och tjejerna hade fullt upp att vara till sin fördel. En vit medelålders man vid bordet framför jobbade också hårt på att vara till sin fördel inför sin unga thailändska date. Han talade om för henne att han gillade thai-mat, med vitlök och chili, och undrade om inte hon kunde laga det till honom någon gång i framtiden. När hon undrade om han inte gillade koriander och citrongräs såg han undrande ut.

Mätta och belåtna drog vi oss bort mot gallerierna, först favoritkvarteret mellan Katolska kyrkan och Fersens väg. Det är alltid lika fascinernade att se hur medelålders svenskar minglar runt på trottoarna med ett plastglas rött i handen. Denna gång var det ett gäng asiatiska turister som tittade storögt och fotograferade hysteriskt. Var detta verkligen Bergmans deprimerade svenskar?
Av konsten där var det inget som talade direkt till hjärtat i år, vilket kanske var tur med tanke på vad magnetismen kostat. Lite kul var i alla fall Erik Lagerwalls huvuden, med full insikt. Hål i huvudet?
En del annat stack ut som riktigt trist med nybörjar-stilleben av vitlök och trasiga nallar.

Jag mötte en f.d. vuxelev och  en av kvinnorna i hans sällskap undrade om jag inte kände igen henne. Först nej, för hon var på fel plats. Boende i Växjö och min saknade kusins bästa väninna, nu på besök i Malmö hos sin brorsdotter som var partner till min f.d. elev.

I avisan hade man höjt gallerierna på Monbijougatan till skyarna, och istället för att som vanligt gå ner på Väster gick vi bort till kvarteren runt Bergsgatan.
Första lokalen, bländande vita väggar, lysrör i taket och ett antal helsvarta fyrkantiga dukar på väggen. Jaha.
En annan lokal, klippta och klistrade akvareller.  Genant likt det jag gjorde med elever på högstadiet på 90-talet.
Men priserna tydde på att det här var stort, eller så hade de fått hybris av recensionerna. På mig imponerade det i alla fall inte ett dugg.

Jag skulle  vilja se utställningarna på Väster också, även om orken och tiden inte räckte i går. Det får nog bli ett besök där snart. De har ju öppet andra dagar också, men utan rödtjut och mingel.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i boende, drycker, Konst, Limhamn, Malmö, Mat, Museer, nattliv, nöjesliv, Påfågelshuset, Restauranger, Turism, Uncategorized, Vin. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nästan öppet hus i den lilla världen.

  1. * PJ* skriver:

    Kalas som kalas. Jag skrev om tröskningskalas med rikliga portioner, ni fick nöja er med mindre. Å andra sidan vankades det också vin hos på er fest och ni behövde inte jobba loss maten. Så det går kanske ut på ett.

    Aj, aj inte bra på Monbijougatan? Jag jobbade i de kvarteren en gång i tiden, då var det inte mycket till gallerier där. Lite klåtter på väggarna men det kallades inte heller konst.

  2. Maclindhe skriver:

    Tycke och smak ska väl inte diskuteras, men nej, jag gillade inte alls alsterna i gallerierna på Monbijou. Är nog lite för gammalmodig i min smak…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s