För inte så länge sedan drabbades Mannen av ryggont när han spelade golf. Det knäckte till redan vid åttonde hålet, och jag hade mina goda råd helt klara; sluta spela. Men jag är inte Man. Han fortsatte alltså som den tappre hjälte han är, alla arton hålen.

Kvällen och dagarna därefter var inte lika tappra, men även kiropraktiker behöver leva och nån ska ju försörja dem. Ni förstår?

Som den empatiska hustru jag är berättade jag för en granne hur synd det var om Mannen, och hon är om möjligt ännu empatiskare och beslöt att utrusta honom med vad hon hade hemma i magnetväg. Grannen har nämligen sin rörelse i det alternativa, med fördel magnetiska. Så inom en timme hade Mannen ett magnetbälte om midjan, dvs. en magnetplatta där bak och kardborreband för resten.

Snart stod ett paket på bänken, innehållande en ullig sittdyna, med magnet i,  magnetiska sulor att stoppa i skorna, plåster med magneter och lite annat hokus-pokus. Mannen kände sig oerhört hjälpt av dynan, och det var ju bra.

Veckan efter stod en burk kvar på diskbänken och jag trodde det var putsmedel, och tänkte att nu, NU, ska Mannen i mitt liv göra tillvaron glittrande.

Det hade han inte tänkt.

Grannen kom upp, tilläggas ska att det är en väldigt rar och trevlig kvinna, även om hon säljer hokus-pokus, och sade att det var något man skulle röra ut en tesked av  i kall vätska och det gjorde underverk med sköldkörteln. Nu lyssnade jag också! Efter femton års Levaxintuggande med en icke-producerande sköldkörtel, så kanske… jag såg inom mig hur mina extra kilon skulle flyga bort, lockade av en fettsugande magnet i rymden. Nu har jag under en knapp vecka, varje morgon rört ut det gröna pulvret, malt korngräs, i en deciliter vatten och svalt. Det smakar som grundskolans grönkålssoppa (som jag klöktes av) och ser ut som något som Anna Skipper tvingar i sina offer på TV.
Genom uppstötningarna som följer har jag fått insikt i kossornas idisslande när de tuggar om gräs. Och inte ett jäkla hekto har för den delen flugit bort heller.

Magnetisörskan är en duktig försäljare, och Mannen lagom desperat. En tveksam kombination. Förutom kittet med sittdyna och småmagneter kom häromdagen ett jättepaket. En magnetisk dubbelbäddmadrass att ha i sängen. Mina protester att jag låg alldeles utmärkt på den gamla bäddmadrassen ignorerades, och den nya madrassen lades i sängen. Eller ovanpå den gamla bäddmadrassen, och eftersom sängen är hög i sig har uttrycket det kan du hoppa upp och sätta dig på justerats till det kan du hoppa upp och lägga dig i. 

Första natten kändes som att ligga på en knölig halmmadrass. Alla magnetplopparna var väldigt kännbara, och jag förstod Prinsessan på Ärtens problem. Tusenfalt. Men Mannen sade att den skulle vara på det hållet, så det så.

Nu har vi varit gifta så länge att jag inte tar något för givet, utan grävde fram bruksanvisningen. Plopparna neråt och en halv sida varningar. Ingen pace-maker, inga metallimplantat, inga kontokort eller mobiler, allt blir urladdat. Det är tydligen bara vi som blir laddade. Jag blev lite orolig för hönsanätet jag har i buken, för att hålla bråcket på plats, men det är tydligen inte metall i det. Annars kunde jag se hur jag satt fast. Limmad mot madrassen.

Nu har jag förstått att det inte är färdigt med det magnetiska. Ett nytt paket ska hämtas ut, nu med kuddar och täcken.  Pentatråden i munnen som ska hålla bettet på plats, kommer den att reagera? Kommer jag överhuvudtaget att komma loss från kudden?

Däremot ser jag fram emot när Mannen ska passera metalldetektorn vid nästa resa (tur att den är betald, för magneter är inget billigt skit). Varenda larmbåge kommer att tjuta och han kommer att få stå där med sina magnetsulor, djungelkalsingar  – och magnetbälte!

Det  är inte utan att jag har börjat snegla på soffan i rummet nu…  Den drar som en magnet.