Varför inte? Förväntningar och fördomar.

Flera gånger under kort tid har jag mött förväntningar som frågeställning. Det är alltså ingen som haft förväntningar på mig, eller att mina egna förväntningar grusats, utan förväntningar överlag, och vad de innebär – på gott och ont.

I slutet av förra veckan deltog jag i en konferens i Falkenberg. Den vände sig till lärare inom särvux, dvs särskild utbildning för vuxna,  dvs vuxna som har utvecklingsstörning.

Föredraget som sitter kvar som en smäck i minnet är Sören Olssons. För mig var han tidigare enbart känd som en av författarna till Sune-böckerna, och dem gillar jag. Titeln på hans föredrag var ‘Livet blir som det blir, och inte alltid som man vill‘ och skulle handla om hur det är att få ett barn med Downs Syndrom, som dessutom visar sig ha en alllvarlig hjärtsjukdom. Mina förväntningar på föredraget var förvirrade. Sören Olsson=rolig. Ämnet=allvarligt. Vad skulle komma av detta?

Sören Olsson pratade om hur en stor del av vår tillvaro handlar om att sätta upp mål och delmål, mätbara mål (mer än en lärare stönade igenkännande inom sig) men att det inte fungerar på livet.  Vår föreställning blir vår begränsning av hur långt man kan nå, och vår egen sanning styr. När någon som går och tror att hen (obs, jag använder ordet hen!!) är värdelös blir det en självuppfyllande profetia.

Det finns händelser som inte ingår i planerna för att nå målet, men som ändå inträffar.  Men – vi kan inte veta om det blir bra eller dåligt innan vi levt färdigt. Att  Sören Olsson gick ut nian med en etta i svenska och ändå blev författare kan t ex betecknas som väldigt bra.

När vi föds får vi en karta, och som ‘stor’ får man kartan och en kompass av sina föräldrar, men den är inte färdigritad.  Hur förhåller man sig när man möter det som inte är inritat på kartan? Det oväntade.

Utvecklingsstörning fanns inte på hans karta, och finns nog inte på många blivande föräldrars. Därför blev han först chockad när hans första barn hade Downs Syndrom. Läste på, försökte få reda på allt som det kunde vara fel på. Han kom fram till att oro är en onödig känsla, en brist på kontroll.
När sonen var i tolvårsåldern och föräldrarna ritat in hans extra allt av oro, glädje, sorg och kärlek på kartan, visade det sig att han dessutom har en obotlig hjärtsjukdom med dödlig utgång.  Som förälder ställer man självklart sig frågan varför. Samtidigt hade sonen drömmar om att bli amerikansk president eller James Bond. Varför inte?

Det där med varför inte kom från Mark Levengood, vars morfar skulle ha ordet Varför? på sin gravsten, och hans mormor kontrade med Varför inte? på sin.

Det  finns ingen demokratiskt inbyggd rättvisa. Att var människa är en  sexuellt överförd åkomma med 100% dödlighet.  Livet händer helt enkelt, och det gäller att vara tillåtande till det.

Själva resan är målet, och med döden som gäst blir livet mer levande.

På  SvT går den brittiska  serien Life’s Too Short, om livet som kortväxt – och som filmstjärna. Man får följa skådespelaren Warwick Davis i en dokumentär(?) där han spelar  sig själv och låter ett filmteam skildra sitt liv.  Det börjar seriöst, som jag förväntade mig, med att han talar om att han vill ge en annan bild av kortväxta än pajasar som blir utskjutna ur en kanon, något som allmänheten ofta förväntar sig av dem. Men sedan… antingen är livet som kortväxt grymt eller så är det brittisk humor i högform. Eftersom han inte får några skådespelarjobb driver han en agentur, Dwarfs for Hire, där han anställer en blonderad kontorist eftersom hans fru vill skiljas, och han råkar ut för minst sagt bisarra möten i vardagen.  Men Allt händer av en anledning,  säger han.

Jag är inte helt säkert på hur mycket av det hela som har hänt i verkligheten, och hur mycket som är ren fiction, men programmet är sevärt och lockar fram många skratt, även om en del av dem fastnar i halsen.

Samma sak är det med  föreställningen Min vän fascisten som hade premiär på Hipp i Malmö i går. När en bortglömd nazist objudet dyker upp i de uppvuxna bullerbybarnens sommaridyll blir de först chockade och skrämda, men när det visar sig att  nassen är väldigt sympatisk  skakas de om i sina förväntningar. Föreställningen lyfter, till tonerna av musik från alla genrer, upp fördomar av alla slag utan att bli smetig. Jag kan bara rekommendera ett besök på Hipp!

Medan jag skriver detta står radion på Elving intervjuar Jan Mårtensson om varför hans liv blivit som det blivit, och Mårtensson knyter ihop säcken, när han har fått förfrågningar om nya jobb och utmaningar har hans svar varit: Varför inte?

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i föräldraskap, Kändisar, Konferenser, Malmö, Musik, Musikaler, nöjesliv, Personligt, Politik, Radioprogram, Teater, Tv-program, Uncategorized, Utbildning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Varför inte? Förväntningar och fördomar.

  1. * PJ* skriver:

    Intressant att ”oro är en onödig känsla, en brist på kontroll”, för visst är det så. Det är när vi inte har koll på tillvaron eller kan förlika oss med saker som händer som vi känner oro. Om känslan ”oro” är onödig eller ej kan diskuteras men den är inte alla gånger produktiv.

    Jag kom också att tänka på hur man förhåller sig till livet genom att välja endera ”varför” eller ”varför inte” som svar till allt som händer i ens liv. Ungefär som när man dricker en läsk och konstatera att man endera har ”bara halva flaskan kvar” eller ”fortfarande halva flaskan kvar” med läsk. Det gäller att se det positiva.

    • Maclindhe skriver:

      Jo, visst är det så att oro är en onödig – om än ibland naturlig – känsla. Det handlar lite om att gilla läget och ta vara på det positiva i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s