Det kan bli tjatigt att tjata om ålder, och ändå tänker jag göra det igen. Nu är det fortfarande inte så att jag har några ålderkomplex utan är ganska belåten med att förgyllt åtminstone min egen tillvaro i 58 år. Det där att jag är 28 plus är bara ett understatement.

För en tid sedan, på en konferens på skolan, där jag utan närmre konkurrens var äldst – om än  inte klokast –  runt bordet sade en av yngre kollegorna:

– Du är så häftig.

Jag fattade inte vad hon menade, jag hade liksom inte gjort något, vare sig uttalande eller annat, som stack ut mot de andras.

I bland ligger jag faktiskt lågt.

Jag frågade henne vad hon menade, och hon försökte förklara. Kontentan av det hela var att hon, på ett mycket inlindat sätt, syftade på min höga ålder. Om det häftiga bestod i att jag var på Facebook, gillar rockmusik eller något annat skumt framgick inte.

Vid ett annat tillfälle berättade en annan kollega under lunchrasten om sin granne, 55 år gammal, som var så patetisk att  han klädde sig i huvjacka.
– Hrrhmm, sade jag, och fick hans uppmärksamhet, medan jag mycket demonstrativt drog i min egen huvjacka. – Vad är det för fel på det då? 

– Ja, på honom är det, han är ju över 55.

– Det är jag också...

Varvid gossen hade vett att rodna lite grann och stamma fram något om att det såg jag inte ut som. Pjjjttt. Hans 55-årsdag infaller inom 10 år och  är antecknad i kalendern och födelsedagspresenten bestämd. Bara så du vet…

I morse på radion, hos Tengby och Mannheimer, pratade Anna Mannheimer om att mäns löner i snitt ligger 15 % över kvinnors, och med tanke på allt kvinnor står ut med pga. östrogen-nivån borde det vara tvärtom. Jag kan bara hålla med. Förutom läsglasögon har jag numera solfjädrar spridda överallt, i väskor och på olika hållplatser i mitt liv. Det är inte billigt. Och det där med vallningar är inte kul.

På Hipp häromkvällen ryckte kollegan bredvid mig till sig min solfjäder och började vifta som besatt, allt rödare i synen. På fotoutställningen förra helgen var vi två tanter med röda solfjädrar och i fullt samförstånd. När jag viskande frågade henne om inte hon heller tog östrogen svarade att jodå, det gjorde hon, men det hjälpte inte ett dugg. Så behöver jag inte fundera på det mer. No Sweat-pillerna jag köpte på hälsokosten, baserade på salvia  och med ett dagspris för normal dosering jämförbart med en storrökande missbrukares omkostnader hjälper inte heller.

Och på veckans bokcirkel ventilerades det nästan lika mycket som den inlästa boken. En av de andra deltagarna hade fått sin första rejäla genomkörare på en finare middag, och tyckte det var väldigt pinsamt att svetten stänkte på den okände och uppklädde bordskavaljeren. Man vänjer sig. Och packar med solfjädern.

Vid ett möte med storchefen i veckan hettade det också till och solfjädern kom upp. Han såg lite undrande ut och jag fick förklara att det handlade om hormoner. Tids nog  kommer väl hans dam också i det stadiet och då är det bra om han är lite förberedd.

När vi besökte svärmor på hemmet idag, åkte solfjädern upp och efter tio omsägningar förstod hon vad det var fråga om. Hon har ett givet universalsvar, min svärmor:

– Trams! 

För det hade en läkare sagt till henne när hon var i den åldern och knystat om sina svettningar. Det var bara att strunta i. Behöver jag jag säga att det var en manlig läkare?

Nu är det ju bara inte av ondo att ha uppnått en aktningsvärd ålder. Jag syftar alltså på mig själv nu, inte svärmor. (Hon är fortfarande i övre tonåren.)  Man har en viss power, sk. tantpower. Man kan morra åt ungdomar att ta ner fötterna från sätena på bussen, man kan faktiskt morra åt mycket här i världen och få en viss respekt. Och så, kan man utan problem spela  förvirrad tant.

Det fungerar alltid.