Även om det står september i almanackan nu är dagarna fortfarande fina. Okej, koftan och strumporna har åkt på, men det är fortfarande möjligt att hitta en varm hörna att blunda och vända näsan mot solen i.

I dag vändes istället näsan och cykeln in mot centrala Malmö. Det var nämligen öppen repetition på Hipp av Min Vän Facisten, ett sångdrama av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon. Det är samma herrar som låg bakom Ingvar – En musikalisk möbelsaga, som fick enormt bra recensioner, men som jag tyvärr missade. Min Vän Facisten fick jag en glimt av redan i tisdags då Malmö Stadsteater presenterade glimtar av den kommande säsongen för bl a lärare.

I dag var det alltså öppen repetition, och det är intressant att se hur man jobbar med – i mina okunniga ögon – små petiga detaljer för att det ska bli så där perfekt på scen när den ‘riktiga’ publiken kommer. Erik Gedeon avbröt gång på gång för att ändra en hands rörelse eller ett handklapp.
Själva storyn verkar spännande, bullerbybarnen har växt upp, och lever i en till synes  idyllisk värld när helt plötsligt en nazist dyker upp ur vassen och också vill ha det mysigt i gemenskapen. Mycket musik, sväng och humor som behandlar den svåra frågan om demokrati.
Jag vill se hela föreställningen och har köpt biljetter till premiären om några veckor.

Det var alldeles för fint väder för att trampa hemåt direkt. I stället fick cyklarna stå kvar i Lejonpassagen  och vi tog en tur på stan.

På Stortorget fanns en scen med olika talare och artister, och vart man sig i Malmö vände mötte man prästkragar eller folk med  gröna band och gröna väskor. Det var Världens Fest på gång, ett arrangemang av Svenska Kyrkan, med gatuteater, seminarier osv. Lägg till detta den vanliga folkmängden som finns runt Lilla Torg och Södergatan en vanlig lördag när vädret är fint.  

Vi satte oss på Gossips uteservering på Skomakargatan för att få lite i magen. Långt om länge fick vi matsedeln, och ännu en bra stund senare beställa, och ytterligare en halvtimme innan våra sallader kom in. Då hade jag nästan knatat iväg och skaffat en banan till Mannen. Hans symptom på sjunkande sockernivå är tydliga, och nu var han så irriterad att jag var lite orolig att han skulle rycka de gröna banden av de åldriga smålänningarna bredvid oss  och kasta på antingen den ständige Tomten som tågade förbi med luva, skägg och bar överkropp,  nunnorna  som gick på andra hållet och tuggade i sig något kebabliknande  eller i bästa fall servitören och i värsta de turistande vikingarna.  
Men, men, solen sken och det fanns mycket att titta på och när salladerna väl kom smakade de hur bra som helst. När vi sedan bett om notan och väntat ytterligare en kvart gick vi in och bad att få betala. Jag har svårt att tänka mig att de får några lunchgäster som har tider att passa med den takten.

Nästa stopp var strax intill, i ostaffären. Egentligen var det bara planerat en liten god ostbit till kvällen, men mannen bakom disken anade  min svaghet för godsaker. Nu tror jag inte att jag dreglade så synbart, det måste nog snarare ha varit den saliga blicken utan kombination av prästkrage i halsen som gjorde att han förstod att här kunde han rädda dagskassan.  Och ja, det blev både bröd och marmelad och tre olika ostar innan vi gick tillbaks till cyklarna.

Anledningen till att det gick så lätt att cykla till stan blev snart uppenbar; motvind och svag uppförsbacke tillbaka.  Det är då man svär inom sig när någon bilist är artig och snäll och vinkar fram en så att chansen att stanna och hämta andan blåser bort.

Det känns som att  vi kan äta ostarna med gott samvete i alla fall.