Det finns människor som hamnar i ett spår tidigt i livet och av olika anledningar stannar där. Det kan vara så enkelt att de hamnat rätt från början, eller så är det bara bekvämare att stanna i invanda spår.

Sedan finns det de som ser möjligheterna och tar chanserna när de kommer, och det är en av dessa personer jag vill berätta om.

Våra vägar korsades för tolv år sedan, på en kurs i IT och lärande  i Lund. Kursen var en distanskurs, med ett antal samlingar på LTH, och som namnet antyder handlade det mycket om IT.

Cina, som vi kan kalla henne, har rötterna i Skåne, men arbetade då som arbetsterapuet i Värmland och jag som lärare på Särvux i Vellinge. Hon var – och är – dessutom mycket yngre än jag, så egentligen vi borde vi  inte så mycket gemensamt. Vi hamnade  i samma grupp och upptäckte att våra tankebanor stämde förträffligt väl överens.  Sedan dess har vi träffats då och då, om än inte ofta, och hållit kontakten genom mail.

Något år efter att vi hade gått kursen skrev Cina att hon hade börjat fundera på att söka in till en annan utbildning, till förpackningsdesigner. Naturligtvis sökte hon och kom in. Och gick ut med strålande betyg. Hon fick jobb i Gävle och flyttade dit, helt på egen hand.

Samtidigt med allt detta var hon engagerad som funktionär inom handikappidrotten, och eftersom hon gjorde ett utmärkt jobb även där blev hon tillfrågad om att följa med på internationella tävlingar, bland annat på OS i Peking och i Sydafrika.

Sydafrika gjorde ett lika starkt intryck på henne som på mig, och väl hemkommen igen beslöt hon sig för att där ville hon bo, åtmistone ett år.
Men uppehålls- och arbetstillstånd där får man bara inte som vit om man inte har väldigt starka skäl, typ giftermål. Eller har en sjujävlaranammas vilja och envishet. Cina har det. Hon skrev och presenterade sig för ett antal företag i och runt Cape Town, och fick napp; en praktikplats. Boende ordnade hon hos en tjej hon träffat i samband med idrottsarrangemanget.

Ett  år i Sydafrika, som hon avslutade med att hyra en bil och som ensam vit kvinna köra runt det väldiga landet.

Hon återvände till Sverige  utan att ha något jobb som väntade, men blev i princip head- huntad  när hon klev av planet, till ett nytt jobb i Gävle.
Längtan till Sydafrika fanns ändå kvar, och Cina åkte ner på kortare resor så fort ekonomi och jobb tillät det.

Tills en dag i början av detta år, när hon meddelade att nu skulle hon flytta ner på riktigt. Hon hade fått jobb som event-fixare hos en vän utanför Johannesburg. Sagt är gjort när det gäller Cina. Allting här hemma såldes av, för nu skulle hon flytta ‘hem’ till Sydafrika, och det gjorde hon.

Denna gång gick det inte lika bra med visum och tillstånd, och vännens rörelse blev av med sin lokal och affärerna gick allt sämre.

Jag har chattat med Cina idag, och hon berättade att hon flyttar tillbaks till Sverige igen. Det fungerar inte utan jobb och pengar, och med myndigheter som inte får tummarna loss.

Men tro inte att hon ångrar sin flytt.  Nej, inte hon. Hon har redan ett nytt jobb på gång,  i Malmö. Jag är tämligen säker på att hon får det.

I stället för att se steg man vågar ta som misslyckande, kan man se dem som steg på vägen, steg på livets stig. Hade jag varit religiös, Gu’ förbjude, hade jag sagt att Herrens vägar äro outgrundliga. 

Själv jobbar jag kvar i Vellinge…