Så var det då dags att vända norrut igen. Mannen föreslog, lite halvlamt, att vi skulle ta en tur inom Kroatien också men verkade närmast lättad när jag hellre ville köra hemåt.

Vi checkade ut från Hotel Meridianus, hälsades väldigt välkomna tillbaka. Inte alls omöjligt att vi återvänder till Lignano en dag.

Bilen var packad och GPS-tanten i säkert förvar i handskfacket. Det gick alltså rätt väg direkt, efter vägskyltarna. Vägen över Österrike via Villach är bra mycket längre än den över Brennero, men det flöt på bra fram till München, inbäddat i vägarbeten, dit vi kom i rusningstid. Noterat till nästa eventuella roadtrip är att planera så man undviker att passera storstäderna vid den tiden på dagen.

Efter att förra året ha suttit i kö utanför Hamburg i flera timmar valde vi att köra på den gamla östsidan. Bad Berneck, där vi övernattade på vägen ner ligger på lagom avstånd, och trots alla klingande klockor körde vi dit igen. Denna gången blev det ett annat hotell, Gasthaus Merkel. De hade en vapensköld på väggen, och jag funderar på om Angela ingår i samma släkt.

Vi valde att äta middag där också, på deras servering vid torget, och fick var sin schnitzel, stora som pizzor. Något tyskarna serverar väldigt vackert är förresten sallad.  Uppbyggt som en ros på en bädd av nyttigheter. 

Vid bordet bredvid satt ett växande gäng lokala gubbar i varierande ålder. De kom gåendes, cyklandes eller motordrivet och ju fler de blev desto fler stolar hämtades till deras bord. Varje gubbe som kom knackade i bordet, det första han gjorde, innan han beställde in sin öl. För ja, det var öl och inget annat som serverades vid det bordet. Själv sörplade jag lyckligt i mig en torr Silvaner från Frankendistriktet.

Morgonen därpå, när vi checkade ut frågade jag Mamma Merkel (i 80-årsåldern) varför alla hade knackat i bordet när de kom. Hon tittade på mig som jag inte var klok. Okey, min tyska är inte mycket att hurra för, men tillsammans med illustrerande kroppsspråk  borde hon ändå begripa, tyckte jag. Jodå, till slut så upplyste hon mig om att det var så man hälsade, särskilt vid stambordet. Det visste och gjorde till och med barn, ju. Hennes blick sade med all önskvärd tydlighet ‘Dumme Schwede‘.

Målet nästa dag var Rostock, för vidare befordran med färja till Gedser. Väl i Rostock körde vi först in om Border Shop. Dottern (33) hade nämligen ringt och bett oss langa en flaska whisky till dem, och vad gör man inte för avkomman? Väl där kunde vi också konstatera att en av vinerna vi köpt hos Zeni fanns även här. Lite billigare…
Jag noterade också, allt för att peppa mig själv till ett smalare liv, genom en okulärbesiktning av en majoritet av kunderna där, att alkohol är fettbildande.

Nu var det bara det att vi inte bokat färjebiljett till Gedser och allt var fullbokat resten av dagen, så det blev att köra vidare till Puttgarden. Inte kul alls. Men lite roligare av att vi stannade i Timmerdorfstrand och åt middag. Vi var där för några år sedan och är bara vädret fint, som det var då och nu, är det en väldigt trevlig semesterort. Mindre körning och vinet på Border Shop nästa år kanske? Nä, Italien i mitt hjärta!

I Puttgarden var det inget problem att komma med färjan, och inte heller att köra de knappa 20 milen hem från Rödby. Anmärkningsvärt är att det bara var i Danmark, av alla ställen vi tankade bilen i hela Europa, man lade på en extra avgift, 1,8%, om man inte betalade med danskt kort (Dancard)  när man tankade. Jag är inte lika undrande som danskarna själv över att turisterna sviker dem.

Klockan 22,30 rullade vi in på parkeringsplatsen här hemma. Årets roadtrip var lyckligt avklarad.