Det huvudsakliga syftet med att åka till Lignano var att ligga vid och i havet. Vädret påkallade detta.

På morgonen gick vi ner i frukostmatsalen och fick förutom en riklig frukost en matsedel där vi skulle välja vilka rätter vi ville ha till middagen. Med tanke på mängden kändes det helt OK att vi bara valt halvpension.

På stranden var det full sandblästring på måndag förmiddag och istället blev det en bok i trädgården på hotellet några timmar. Sedan mojnade vinden och det blev precis lagom varmt på stranden. Vi upptäckte en liten servering längst ut på en lång brygga, där det serverades paninos och dricka, och det blev vår stående lunchlokal.
Det var en dryg halvtimmes promenad i vattenbrynet från vårt hotells solstolar (de ingick också i priset) bort till till serveringen,  och jag upptäckte att det var något jag saknat sedan flytten från Falsterbo, de där långa barfotapromenaderna utmed stranden.
Efter lunch, i solstolen under parasollen inträdde panino-koman, nära släkt med palt-koman. Jag dåsade bort med andra ord, och drömde om glass. Så när en man stod framför mig, med en stor väska på magen och frågade något på italienska, hoppade  jag upp och svarade si, si. Helt övertygad om att han sålde glass. Gubben hade aldrig mött en så positiv människa att sälja sina tjänster till innan, och slängde sig lycklig ner och började känna på mina ben. Vad i h-e? Det visade sig att han sålde massage, inte glass, och det var minst sagt svårt att övertyga honom om att jag inte ville att han skulle smörja in någon del av mig med sin undergörande olja. Oavsett hur velly velly supel good den var.  
Efter det kollade jag noga innan jag svarade några försäljare. Ändå blev det två stora badlakan och en liten, liten, alldeles äkta Gucciväska sista dagen.

En kväll gick vi åt andra hållet och hamnade på en restaurang med levande musik, bestående av Stjärnan, Claudio (han nämnde sig själv med namn efter varenda sång), med en sångröst som dröp av smör, hans kvinnliga kollega (bättre än Claudio) och en tredje person på klaviatur. Den kvinnliga sångerskan påminde lite om Sarah Dawn Finer och levde ut varenda ton i sitt leopardmönstrade fodral. Lagom tilltugg till en halvkaraff vin!

En dag när vi kom ut från vårt hotellrum ropade en kvinna på tyska längre bort i korridoren. Hon frågade om vi pratade tyska, och Ja, ein Bischen i alla fall. Då undrade hon om det luktade konstigt (=illa) på vårt rum och vi svarade nej.

– Det gör det på vårt, alldeles förskräckligt, sade hon, får jag lukta i ert rum?

Innan vi hade hunnit svara – eller fatta för den sakens skull – hade hon med tysk effektivitet tågat förbi oss in och snusade runt, medan hon ropade ut till sin lätt generade man att här luktade det minsann inget. Hon undrade om det var likadant på toaletten och klev in även där och luktade, innan hon med stor bestämdhet talade om att de skulle begära att få byta rum.
Om hon kommit vid en annan tidpunkt, när vi kanske precis utnyttjat bekvämligheterna, var risken stor att hon trott att hela hotellet luktade skit.

På rummet fanns det en liten kyl där jag skulle lägga in en flaska inköpt vatten och en flaska bubbel. Det tog emot, men det skulle gå. Med resultat att gångjärnet där nere på kyldörren hoppade av. Det där uppe också när jag försökte lirka på det där nere, och jag stod än en gång med en trasig dörr i handen.  Mannen fick ta hand om det, han är ju ändå Man. Och jag beslutade att inte så mycket som peta på fler dörrar resten av resan. Det skulle kunna bli en romantitel ‘ I väntan på någon som öppnar dörren‘

Insektsbettet på min fot såg allt annat än kul ut, beroende på vilken humor man har, så det blev även en tur till Farmacista. Jag förklarade att något okänt hade bitit eller stungit mig i foten och pekade på blåsan som bildats, stor som en enkrona. Den manlige farmacisten dök ner på golvet, annars hade kanske signoran slängt upp benet på glasdisken, och kollade, ojade, konsulterade sin kvinnliga kollega, frågade mig om detaljer, tyckte synd om och ordinerade slutligen en salva med både kortison och antibiotika som jag skulle smörja in tre gånger om dagen i en vecka. För man vet aldrig vad sådana bestiali kan bära med sig!
Det är en viss skillnad på italienska och svenska apotek.