Söndag morgon och det var tid att lämna Lazise, utan någon saknad. Okey, samhället har sin mur och sin charm, men vi upptäckte aldrig någon genuin känsla av Italien där. De enda italienarna vi stötte på var inom servicenäringen. Alla andra var tyskar, nederländare eller danskar. I nämnd ordning. Vi råkade också på ett engelskt par på hotellet, men inga andra svenskar. Med undantag för de som arbetar på Cozzerian och nattportieren på hotellet verkade det vara precis så de ville ha det. Vi kände oss med andra ord inte välkomna. Utom sagde nattportier på Hotel le Mura behandlade hotellpersonalen icke tysktalande gäster som icke-önskvärda. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag förklarade för dem (på italienska) att vi inte var tyskar och att min italienska är mycket bättre än min tyska och de lik förbannat svarade de på tyska. Tillltalade eller hälsade på gästerna gjorde de nämligen aldrig utom när de bad om rumsnumret till frukosten eller ville att man skulle flytta bilen.
Naturligtvis åker vi inte utomlands för att frottera oss med andra svenskar, men det är trevligt att träffa och prata med dem som bor i landet man besöker.
Vi kom fram till att om vi hamnat där första gången vi besökte Italien 1981 hade risken varit att vi inte återvänt till landet alls.

Våra vidare resplaner hade ändrats pga. värmen, från Siena till den Adriatiska kusten, närmre bestämt Lignano. För många år sedan var vi i Bibione strax intill och konstaterade att vi tyckte Lignano verkade trevligt.

Vi checkade i alla fall ut från hotellet i Lazise och började med att köra upp till Zeni och köpa vinerna vi provat innan.  På Zenis parkering stod vi sedan en knapp halvtimme medan Mannen ställde in GPS-tanten på rätt adress i Lignano.  Jag hade bestämt mig för att inte reta upp mig i onödan, och bara undrade om vi inte i stället skulle följa vägskyltarna, först till Verona, sedan Vicenza, sedan Venezia, sedan Trieste och ta av vid Latisana? Det skulle vi inte. Sedan körde vi en kort stund, upp till Bussolengo, på vägen mot Verona. Där stod vi en kvart på en parkering medan Mannen ställde om Tanten. Vidare, in i Verona, där vi stod en stund på en industritomt medan Mannen…. ja, ni vet.

Så småningom, när hon bett honom göra en u-sväng på Autostradan, åkte hon i alla fall in i handsfacket och vi kunde köra raka vägen till Lignano.

Väl där hittade vi inte direkt till vårt hotell, och Mannen ville plocka fram henne igen, men jag fick honom att köra in till kanten, rusade av bilen och in i närmsta affär för att fråga om vägen. Signoran där, tydligt påstruken både med makeup och av vin, med ett fullt glas och en tom vinsflaska på disken, hade inte den blekaste aning. Av en ren slump hade jag hittat GPS-kärringens förkroppsligade syster. Hon var däremot ytterst hjälpsam och drog med mig in på restaurangen intill där hon med hög, sprucken röst ropade ut att jag sökte efter Via della Musica och hotell Meridianus. Alla gästerna ryckte på axlarna och personalen bara blängde. Hon hade nog gjort fler entréer där.
I sin hjälpsamhet erbjöd hon sig att åka med oss i bilen och hjälpa till att hitta rätt, men eftersom handsfacket var fullt av hennes syster avböjde jag.

Mannen hade räknat ut att eftersom gatan hette Via della Musica, låg säker alla gator med  ‘della’ i , i samma område. Ungefär som Tallgatan och Grangatan. Ingen kommentar om genitiv lämnade min mun. Den var upptagen med att bita i tungan.

I stället kom min ajfån upp, roamingen kopplades in och via kart-appen hittade vi rätt.

Hotellet, Meridianus, är ett äldre hotell med fyra stjärnor. Till utseendet och stilen påminner det lite om hotellet i Dirty Dancing, men utan vare sig Patrick Swayse (frid vare med honom) och dans. Vi blev hjärtligt välkomnade och fick ett stort, ljust nyrenoverat rum som luktade grönsåpa fyra trappor upp. För den blygsamma summan av en dryg femtiolapp per person, booking.com har strålande erbjudanden, lade vi  till halvpension, vilket innebär att vi serverats en trerätters middag av uppklädda kypare varje kväll. Knappast enligt någon känd diet, men ack så gott!

God tyckte också den insekt som på kvällspromenaden tog en tugga av min fot, under ankeln, att jag var. Hoppas den dog av fotsvettsförgiftning!

Chokladbiten på kudden på kvällen var förresten också god!