Det var dags att lämna Montedivalli. Vår hjälpsamme värd kopierade en detaljerad vägkarta och målade i en lämplig väg med gul överstrykningspenna. Dessutom tipsade han om sevärdheter på vägen upp till Garda. Jag hade hellre haft med honom än GPS-tanten.

Vi nådde Lazise vid södra delen av Gardasjöns östra strand strax före två på
eftermiddagen och checkade in på Hotel le Mura.
Lazises centrum är omgärdat av en gammal ringmur och påminner lite om Visby, fast utan rosor och får på menyerna. Vårt hotell låg precis vid muren och verkade fräscht med en liten saltvattenspool. Till det mindre bra var att vårt rum var väldigt mörkt och personalen vägrade prata italienska med mig. De förstod vartenda ord jag sade, eftersom de uppenbarligen svarade korrekt – på tyska. Möjligen en artighet till alla de tyska och holländska gästerna. De som lade ut sina handdukar på varenda solstol runt poolen innan fan fått ändan ur sängen på morgonen, och sedan lät dem ligga där till solen gick ner, även om de själv gjorde något annat. Men sedan jag sett hur en liten tysk kille saxat ner i poolen med handen hårt om sin petterniklas för att komma upp med lättat leende gjorde det inte så mycket. Vi hade inte kommit hit för att ligga vid en pool.

Andra dagen  gick vi till turistbyrån på förmiddagen för att köpa biljetter till operan i Verona och fick veta att de såldes på – banken. Alltså köpte vi dem där, men beställningen av platser på bussen tillbaka fixade killen på turistbyrån. Det är nämligen så att man tar den vanliga regionalbussen både till och från Verona, och hem går den en halvtimme efter föreställningens slut, och det bokar man plats till.

Samma eftermiddag fick vi den strålande idén att promenera upp till vår favoritvingård, Zeni, som ligger i bergen strax ovanför Bardolino, två byar norrut från Lazise. Google maps berättade att det var 4,9 km dit, och det skulle inte innebära några problem för oss. Trodde vi. Sen lunch skulle vi dessutom äta på någon strandrestaurang på vägen. På med sandalerna och norrut marsch. Bara 35 grader i skuggan, men det fläktade lite i solen på stigen utmed sjön. Efter några kilometer började Mannen misstänka att vi missat gången upp från strandpromenaden och lyckades övertala mig att vända, med resultat att det blev några kilometer extra, bara där.

Vi kom, via en bortglömd vägtunnel och terränggång över ett stycke med tistlar och annat mög (ej sandalanpassat – har fortfarande utslag på benen) upp på andra sidan stora vägen och började vår klättring uppåt. Högt uppåt, jag kände definitivt inte igen mig, men det kunde ju bero på att vi kommit från andra hållet tidigare år. Och strandrestaurangen hade vi missat.

Till slut mötte vi en italiensk kille, som talade om att vi skulle nedåt, vänster och höger och ca tre kilometer. Vi passerade ett gudsförgätet litet pensionat och kunde köpa glass och dricka. Från ett av de öppna fönsterna hörde vi göteborgska röster. Har göteborgare strålats ner från yttre västkusten för att inta världen?

Men vi nådde Zeni, som även har ett mycket trevligt vinmuseum,  och provade oss genom sortimentet och gjorde anteckningar vilka viner vi skulle köpa när vi kom dit med bilen.
Tillbaks till Lazise hittade vi, det tog bara en och halv timme.
Sällan har en pizza smakat så bra som den vi åt på kvällen!
Onsdag är marknadsdag i Lazise, och det innebär, förutom att varenda affär flyttar någon meter ut på trottoaren, att varje kvadratmeter fylls med marknadsstånd. Något nytt för mig var att de hade utfällbara jättemarkiser på taket till flera av bilarna. Tänk den solfjädersformade kulissen Kalle Anka fäller in i husvagnen på julafton så är bilden klar.

Och ja, jag köpte en ny handväska.

På eftermiddagen tog vi bussen in till Verona och åt middag där innan operan började.  Operan, Mozarts Don Giovanni, var mäktig. I korthet, sett med nutidsögon, handlar den om en brat som lägger ner så många tjejer som möjligt, tills en av flickornas pappa blir arg och de börjar slåss. Don Giovanni råkar döda pappan, och flickans pojkvän, en före detta flickvän till Don G, och ytterligare an bondjänta som han raggar upp på hennes bröllopsfest med en annan bestämmer sig för en hedersrelaterad hämnd, och Don Giovanni hamnar bokstavligen i Helvetet.
Bilden till trots (tagen från 12 raden på läktaren, och det är levande människor på scenen) upplevde jag den inte lika imponerande som Nebukanesar i fjol. Men ändå, att sitta i denna fantastiska arena medan mörkret faller, liksom temperaturen som var nere på 29 när vi åkte hem klockan o1,30 på natten, och höra på vacker musik och se den fantastiska scenografin är en otrolig upplevelse.
Värd bilresan bara den.