Söndagen skulle ägnas åt Cinque Terre, fem byar på rad längst kusten upp mot Genua. De kom, tillsammans med Portovenere, med på Unescos världsarvslista 1997. Det kallas också poeternas kust, Lord Byron och hans gelikar fick tydligen massor av inspiration här. Själv kände jag inte av den.

Denna gång tog vi bilen ner till La Spezia. Någon mig närstående (inte Mannen) hade läst fel på tidtabellen till bussen… Det innebar inga större problem, vi kom direkt på Via Garibaldi där vi hoppat på bussen dagen innan, hittade en parkeringsplats och gick de få kvarteren upp till stationen. En trevlig detalj var att när vi stod och fibblade för att betala i biljettautomaten hojtade en förbipasserande man på cykel att det var gratis för att det var söndag. Tack för det! Det fanns förresten ett parkeringsgarage under stationen också.

Man köper ett dagskort för 10 euro och sedan kan man åka tåget fram och tillbaka mellan byarna bäst man vill. Man kan även vandra mellan de olika byarna, och på turistkartan stod beräknad tid. Två timmar för fyra kilometer gav en antydan om att det inte var helt lätta sträckor. Det varnades också på informationsskyltar att det ibland handlade om branta sträckor utan skyddsräcken, Folk som varit här tidigare hade också berättat att en del stigar var mer än tuffa och jag kände att gårdagens bestigning av Pontovenere var fullt tillräcklig. Mannen tyckte att jag mesade mig, vilket jag struntade fullständigt i.

Vi började med att åka ut till byn längst ut från La Spezia, Monterosso. Vackert, vackert, vackert, med havet, klipporna och alla de små gränderna där tvätten hängde på linor mellan husen i bästa Lady och Lufsen-stil.
Tåget till Vernazza, nästa by, stod på stationen när vi kom dit och klämde oss in. In mellan Japans halva befolkning. Japaner, japaner, överallt japaner. Högljudda japaner. Värmen, trängseln och det faktum att hälften av japanerna skrek i mitt ena öra och den andra hälften svarade i det andra gjorde att jag funderade på om gångvägen ända varit att föredra. Men tåget gick i alla fall fortare.

När vi kom av i Vernazza kom vi först ner för en trappa där var jag ett dassapapper från att bli överkörd bakifrån av byns brandbil under utryckning. Någon siren hade de inte, men väl saftblandare på taket och en skrikande brandman hängande ut genom fönstret. Hängde ut över balkongräcket gjorde också en grupp människor högst upp i ett hus medan röken vällde ut bakom dem.
Brandbilens slang från en tunna med pump där bak – alltså inte vad vi menar med svensk brandbilsstandard – kopplades ihop med husets egna slangar (Gardena?) och drogs upp i trappan. Efter en stund gjorde gubbarna på balkongen tummen upp och vi antog att det betydde att branden var släckt. En halvtimme senare kom ändå en marginellt större brandbil med rökdykare, och en ambulans. Ambulansen fick även med sig en man från serveringen bredvid där vi satt oss för att äta lunch. Möjligt värmeslag, för det var rejält varmt. Vernazza var förresten också en otroligt vacker by, med en naturlig hästskoformad hamn, där vi lyckades aktersegla japanerna.

Nästa stopp på linjen var Corniglia och där hade jag nästan övertygat mig själv om att gå till Marnola, nästa stopp. Men, ack så synd, var den stigen stängd pga. ras. Trappan från stationen upp till själva Corniglia, 800 meter upp för 365 trappsteg, fick oss också att nöja oss med att betrakta den på avstånd och hoppa på tåget igen, till Manarole.
Från Manarole, som verkade lugnare, och till den sista byn Riomaggiore, går den lättaste promenadvägen, Via dell’Amore. Den gick vi utan anstängning. Plankade faktiskt förbi luckan där de tyckte man skulle betala ett antal Euro för att få gå där. Lite varstans utmed stigen var hänglås fästa, ibland med namn på. Tydligen ett sätt att befästa kärleken. Trots att Mannen har vissa känningar i låsbranschen hade han inget lås med sig…

I en sväng satt en man och spelade dragspel och ett äldre par blev så inspirerade att de började valsa runt där.

Väl tillbaks på hotellet ringde telefonen på vårt rum och när jag svarade var det vår hotellvärd. Han sade att de andra svenska gästerna hade glömt ett minneskort som han hittat, och undrade om han kunde koppla över linjen till mig. Jo, visst, är man Ulla-Bella så är man. Det var göteborgarna på tråden, och jag fick förklara att kamerans minneskort var upphittat och vi gjorde upp om att vi skulle ta det till hem till Sverige.