Denna andra dag hade vi planerat att ta oss ner till trakterna av Milano och Como-sjön.  Dvs. mitt planerade mål var Bergamo och Mannens Comosjön.  Oavsett vilket alltså en inte allt för lång dagsetapp som skulle ge utrymme för lite röra-på-fläsket och kulturella intryck.

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

En massa vägarbeten och otroligt tätt med tung trafik gjorde att resan tog bra mycket längre tid än vi tänkt oss. Dessutom envisades Mannen med att GPS-tanten var bättre än jag på att läsa kartor, vilket jag envisas med att ta som en ren förolämpning.  Jag är faktiskt en fena till co-driver! GPS-tanten var dessutom på sitt sämsta humör och lade av hela tiden. Men tror någon att det var hennes fel?! Stämningen i bilen kunde alltså varit bättre.

Vi hade blivit tipsade om att Alte Bergamo skulle vara väldigt vackert och säkert tilltala oss, alltså försökte jag – med hjälp av kvinnlig list, kartan och min smartfån – lotsa oss fram till ett hotell där som hade rum lediga enligt samma smarta fån. GPS-kärringen hade tagit siesta. Ju närmre vi kom, desto smalare blev gränderna, och Mannen som fortfarande trodde att Alte Bergamo låg på en sluttning till Comosjön blev allt mer orolig för billacken, samtidigt som han försökte bluffa sig till att han inte fått mat sedan frukosten. Vi hade faktiskt ätit lunch tillsammans, i södra Bayern där en hel förskoleklass tågade förbi och sjöng kanon (rena rama Sound-of-Music!), och hade sedan både ätit glass och banan. Men sjunker sockret så gör även minnesfunktionerna det.

När min smartfån först påstått att hotellet låg på museets parkering, och sedan skickat in oss mot enkelriktat med cirka fem cm tillgodo på varje sida bilen, insåg jag att slaget var förlorat och lotsade oss ut ur gettot. Den vanliga, hederliga pappersbilatlasen från DDR-tiden visade att närmsta ort vid Comosjön var Lecco, och med booking.com i smartfånen kunde jag boka rum där. Med utsikt över Comosjön på Hotel don Abbondio.

Efter vissa rundturer hittade vi rätt och togs emot av en förtjust värdinna.  Hon vägrade svara på min italienska, utan bara sa att

– Ajjo spiiiko Inglisch, och pladdrade iväg på en förtjusande speciell version av språket.

Hon var också väldigt hjälpsam och erbjöd oss två rum att välja mellan. När jag, lite pressad, frågade var toaletten fanns sprang hon i förväg ’ fållå miii, aj sjåa jo’ ända in och lyfte på sitsen till mig.

Middagen valde vi att äta på restaurangen alldeles bredvid, Squadro.  Jag tog en pastarätt som serverades halvkall och Mannen fick in en pizza som var sämre än samtliga man kan hitta i frysdisken i snabbköpet.  Husets vin fanns inte heller, utan vi tog ett annat, bland de billigare på listan för 26 Euro. Summa summarum, inte en endaste stjärna för det stället, även om det – kanske i brist på alternativ – verkade väldigt välbesökt av lokalbefolkningen.

Lecco i sig var ingen höjdare även om det låg vackert. Centrum var tydligen huvudgatan där allting var stängt. Liv och rörelse var det däremot några kvarter bort, där det pågick knatteturnering  i fotboll med tillhörande försäljning av korv, lotterier och som grädde på moset en dansbana där den lokalt världsberömde Oscar sjöng smäktande toner till inspelad musik.