Roadtrip 2012, dag 3 Lecco- Montedivallo

Lecco må vara trist, men sängarna sköna och frukosten god. Vi var de enda gästerna så långt vi såg, och fick värdfolkets odelade uppmärksamhet. Inget ont om hotell don Abbondio.

När vi (inte jag, jag har sagt att jag inte kan köra en så stor bil, vilket fungerat utmärkt hittills vid festligare tillfällen) skulle ratta längre söderut gav sig Mannen den på att han skulle ha GPS-tantens assistans. Eftersom hon tydligen var mer morgontrött än vi innebar det att vi först stod en halvtimme på hotellets parkering medan jag passade på att fotografera lite svanar i sjön, gissa vad det var för en fisk en man drog upp på sitt metspö och räkna hur många lådor en annan man tappade från sin säckakärra, sedan ytterligare fyrtio minuter på en annan parkering då jag fotograferade andra fjäderfän.

Så småningom vaknade kärringen till liv och sade att vi skulle svänga vänster när hon menade höger.

Någonstans vid Parma var jag färdig att hoppa av och lifta i stället, med någon som garanterat inte hade fler kvinnor i bilen. Hur som helst, när t o m Mannen sade att han skulle skaffa en ny GPS, och att jag skulle få kasta ut henne i farten, insåg hon allvaret och började visa oss rätt. Raka vägen genom det vackert dramatiska landskapet till Albergo La Greppa i bergsbyn Montedivallo utanför La Spezia.

Det växte vinrankor som dignade av druvor på pergolan över parkeringen. Jag kan tänka mig sämre skugga. Lite längre bort stod en äldre man, klädd i bruna byxor och ett vitt linne och slet i grönskan över sitt huvud. Jag gick ur bilen och fram till honom, och han vände sig direkt till mig och undrade, på italienska, om jag visste vad det var för sorts växt han drog i. Det gjorde jag inte. Då visade han mig klasarna av kiwifrukter som hängde lite varstans i grönskan. Så ser inte min ynkliga lilla kiwiplanta på balkongen ut. Än. När jag berättade det gav han mig generöst alla skötselråden, och när Mannen också kom fram frågade mig farbrorn om han visste hur man skötte en kiwi, och jag fick lova att vidarebefordra kunskapen.

Inte nog med denna grönska på parkeringen, utsikten var enorm över olivlundar och frigående höns ut över dalen.

Väl inne i hotellet mötte vi värden, Antonio, som var en vandrande informationsmaskin om alla sevärdheter. Fortfarande på italienska, som han verkade ta för givet att vi förstod. Vi var ju i Italien, och åtminstone en av oss hängde med. När vi frågade om det fanns något att äta hojtade han ut i köket och vips serverades vi både primo, secondo och vin, trots att restaurangen egentligen var stängd.
Vi fick också veta att det bodde fler svenskar på hotellet.

Packa upp, vila, och en kort promenad ner till det pyttelilla köpcentrat som bestod av en bar/café, blomsteraffär, frisör och livsmedelsbutik. Samt tydligen uppsamlingsplats för traktens alla hantverkare. Backen tillbaka upp, på vägen utan trottoar där jag inte trodde det kom några bilar och det kom femton i full fart runt kurvorna, gjorde klart två saker; dusch och bil är nödvändigt.

När vi kom ner till middagen slog hotellägaren ihop sina händer av ren förtjusning över min rena och renoverade uppenbarelse. Dessutom hade han kommit på att vi inte var italienare och berömde min fantastiskt fina italienska. Eftersom jag inte är överdrivet bortskämd med sådan uppskattning sög jag åt mig som en uttorkad wettexduk!

Vid middagen dök de andra svenskarna upp, fyra vuxna och en kille i elvaårsåldern. De pratade göteborgska och engelska, värden italienska och aldrig möttes de tre. Resultatet blev att värden ropade på mig och bad mig översätta menyn för dem. Det gjorde jag så gärna efter hans tidigare komplimanger. Det är dessutom alltid kul att glänsa lite för upplänningar! 😉

Upplänningarna kom fram efteråt och undrade hur det kom sig att jag pratade italienska, och Mannen var dem inte svaret skyldig:

Vi kommer ju från Skåne.

De såg lite undrande ut, men talade om att de faktiskt också hade skånsk anknytning eftersom deras mamma (de var bröder) kom från Skåne, och de hade kvar morföräldrarnas hem i Falsterbo som sommarstuga. Som f.d. falsterboit måste man ju fråga var i Falsterbo, och det var gatan bredvid där vi bodde, och pengen rasslade ner.

Det är ju ni som är göteborgarna!

Sådana slutsatser är imponerande. Dvs. det var de som legat strax intill oss på stranden där, och som vi utan att känna dem närmre konstaterat i 25 år att nu har göteborgarna kommit ner, ungefär som nu blommar syrenen. I bland är det inte lätt att känna igen folk med kläderna på.

Och det är väldigt vad världen är liten.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i bilresor, Italien, Mat, Natur, Personligt, Resor, semester, sommar, Trafik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Roadtrip 2012, dag 3 Lecco- Montedivallo

  1. Don PJ skriver:

    Den kommentaren var pengavärd när fråga om ursprunget till din italienska kom på tal: ”Vi kommer ju från Skånet” 🙂

    Det är alltid kul med sådana aha-upplevelser: ”- Det är ju ni som är göteborgarna!”
    Visst, världen är bra liten ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s