Roadtrip 2012, dag 1. Limhamn – Bad Berneck, stället där tiden hörs.

Väckaren ringde 05,30 och efter en liten skål yoghurt körde vi den sedan innan packade bilen tilll Trelleborg. Regnet vräkte ner. I kön framför oss till färjan stod en norsk bil vars förare, klädd i joggingbyxor nästan uppdragna till armhålorna, oavbrutet for ut och in och justerade sin packning. Undrar vad han var så nervös för.

När vi väl kom ombord låg redan folk utrullade och sov på trappavsatserna med både magar och tatueringar väl exponerade.

Frukostbuffén verkade vara det bästa alternativet och vi hamnade i den delen av salongen. En man tittade på sin partners ägg- och baconladdade tallrik och satte demonstrativt ner sin med enbart frukt intill.

Fem engelska ungdomar satt en bit ifrån. En av tjejerna var kusligt lik en ung Meryl Streep. Hon log tindrande mot en av killarna varje gång han sade något, och skrattade t o m uppskattande när han svepte ut sin kopp med kaffe över bordet.

På andra sidan bredde ett gäng pensionärer ut ett Kalle Anka-badlakan över bordet. På detta placerade de ett Fiaspel och sedan snurrade tärningen hela överfarten. En av männen berättade för mig att de körde turneringar. På liv och död.

Paret vid bordet bredvid frågade om de fick låna vår utlästa Sydsvenska, och han frågade samtidigt, så där i förbigående, om inte vi kom från Limhamn. Det gjorde nämligen han, och hade gått ut Linnéskolan 1969. Lite udda upplysning tyckte jag först, men ju mer jag sneglade desto bekantare verkade han, och till slut var jag nästan säker på att jag placerat honom också. Visst var det en kompis till en av mina första pojkvänner?  Kan man fråga om sådant utan att verka helt knäpp?
Jepp, det kan man. Och visst var det så! Det var han, dessutom på väg att sammanstråla med min gamle pojkvän, som jag inte sett sedan 1972, när han hellre umgicks med sin Ford Cortina än med mig, i Tyskland.
Han hade känt igen mig, men inte heller kunnat placera först, men plötsligt visste han både var jag bott på den tiden och att jag lånat en Simon & Garfunkelskiva av honom. Igenlämnad, tack och lov.
Det visade sig dessutom att vi hade massvis med andra gemensamma bekantar, så de fyra timmarna försvann fort.

Körningen söderut genom det gamla Östtyskland fungerade bra, men det var tunt med rasställen. När det äntligen dök upp en kaffeskylt stannade vi för att ta en kopp kaffe, som också blev en varm korv. Snabbt svald och bråttom till bilen, för det dök upp flera enorma bålgetingar som visade ett överdrivet intresse för oss.
Efter det fanns stora rastställen var, varannan mil.

Visa av erfarenheten körde vi av Autobahn i god tid för att leta efter någon övernattning. Då hade vi kommit in i Bayern. Den första byn vi kom till hade ett Gasthaus, men det var fullbelagt. De tipsade att vi skulle köra vidare till nästa by och det gjorde vi. Det var tur! Byn, Bad Berneck, var en pärla. Vacker, och med massor av både hotell och restauranger.        
Efter en promenad kunde vi konstatera att där nästan fanns lika många kyrkor som i Jönköping, och att det hade lite av gammal kurort över sig. Det fick vi bekräftat av ett tyskt-amerikanskt par senare på kvällen. De berättade att under det kalla kriget var Bad Berneck en väldigt fancy Spa-ort för västberlinarna att åka till.

Priserna i Bad Berneck är fortfarande väldigt blygsamma. Vi betalade t ex bara fem Euro styck för en Hax’n med något som påminde om kroppkakor. Gott? Nja, väldigt bastant i alla fall.

BB är också orten där tiden hörs. Alla kyrkorna är utrustade med klockor, och klockorna ringer. Varje kvart. Hela natten. Ett pling kvart över, två pling när klockan är halv, tre när den är kvart i och så fullständigt tuppjuck varje heltimme. Med ca en minuts förskjutning på kyrkklockorna vi hörde. Tillika var hotellet utrustat med flera olika klockor som klämtade för oss varje hel och halvtimme.

Man kan bli ding för mindre.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Bed & Breakfast, bilresor, boende, Limhamn, Mat, Resor, semester, sommar, Trafik, Turism, Tyskland, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Roadtrip 2012, dag 1. Limhamn – Bad Berneck, stället där tiden hörs.

  1. Don PJ skriver:

    Fint, då får vi åter följa dina reseäventyr ut i världen, välskrivna och underhållande.
    På tal om Ford Cortina så hade jag själv en sådan bil år 1972, samma år jag fick körkort. En grön sådan och min första bil. Men jag åkte aldrig till Tyskland med den, jag körde mest inomskärs.
    Kul när man träffar på riktigt gamla bekanta och får uppleva den där aha-känslan efter lite funderande, visst är det han/hon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s