Euphoria?

För några veckor sedan var det dags för den årliga besiktningen, inte av bilen, utan av kroppen. Läkaren konstaterade att mitt blodtryck var bra, och blodproven har visat att även annat fungerar som det ska.
Ändå tyckte hon att jag var för kort till min vikt, eller möjligen vägde för tungt till min längd och gav mig rådet att följa den småländska ÄH-dieten. Den innebär att jag borde äta hälften. Av allt utom grönsaker.

Jaha, och hur skulle jag då bli mätt hade hon tänkt sig?

Ett sunt BMI ligger mellan 20-25, och då borde 22,5 vara perfekt. För att  uppnå rätt längd till det med min vikt skulle jag ha klackar med minst 20 cm klack. Det i sin tur hade garanterat avslitna ledband och förmodligen även benbrott. Knäet ömmar fortfarande sedan senast jag vågade mig upp på 8 cm klackhöjd och stupade som en fura i skolans bibliotek, så nej, det är heller inget alternativ.

Alltså måste jag, för att fortsätta äta upp och gå i flatbottnat, sätta fart på kaloriförbrukningen.  Sedan tidigare vet jag att stavgång passar mig ganska bra. Innan vi flyttade till stan stavade jag mig faktiskt runt en timme nästan dagligen. Det borde jag ha fortsatt med, men eftersom en del envisas med att kalla det här äldreboende kändes det lite som att kasta in handduken och ge dem rätt.

Men, nöden har ingen lag, jag har satt igång igen. Varje morgon i två veckors tid har jag nu tvingat mig upp ur sängen, fått på träningskläder och stavat ner till havet och tillbaks, en tur på en timme och knappa 8 km. Kaloriförbrukning 761,2 enligt stegmätaren där jag matat in steglängd och vikt. Eftersom jag bara kompenserat detta med nyttig choklad, minst 80% kakao, borde mitt BMI nu ligga på undervikt. Det gör det inte. Enda resultatet är en malande träningsvärk.

Det finns de som påstår att träning blir ett måste, något man saknar om det inte blir av. Ha! Att endorfinerna frigörs och framkallar något euforiskt tillstånd när man fått upp ångan. Dubbel-haha!

Varje morgon måste jag kalla in Benjamin Syrsa, som sätter sig på min axel och tjatar om hur nyttigt det är med motion. Han petar med sina äckliga gröna fingrar på mina överarmar och undrar om inte gäddhänget blivit lite fastare redan, han provar svikten på min mage och skrattar elakt. Än så länge har han vunnit och jag har släpat mig upp, men jag funderar allvarligt på att spruta Radar på den jäkla insekten inom en snar framtid!

I går vann den lille fjanten dessutom rejält; förutom stavturen simmade jag 300 meter och cyklade en mil. På gränsen till en Iron Woman.

Det finns alltid ett hjälpmedel när det tar emot; att shoppa. Jag började med nya walkingskor. Det behövdes, för luftkudden i en av de gamla hade gått sönder och det hördes ett svagt fisljud varje gång jag satte ner högran. Eftersom jag inte riktigt uppnått åldern när det är accepterat att inte kunna hålla tätt, och dessutom fick ont i foten var skorna ett måste. Snygg om fötterna, men inte roligare.

Det blev en tur till stora sportaffärens rea. En bra sporttop borde höja underhållningsvärdet på det hela. Jodå, speciellt när den ska av. En sporttop är en korsning mellan behå och ett brottarlinne, nära släkt med tvångströjan.
Att få på den och packa in allt på rätt ställe är ett äventyr i sig, men tjejen i butiken sade att den skulle sitta så tight.  Att få av den när man är svettig är däremot en utmaning för vilken utbrytarkung som helst. Första dagen var jag beredd att, med armarna låsta, en över huvudet och den andra i en omöjlig vinkel vid axeln, att ta saxen och klippa mig loss.

Men den är ganska snygg, liksom de nya träningsbyxorna och t-shirten.

Att jag inte längre tror jag ska trilla ihop med hjärtstillestånd  efter 500 meter, utan först efter 5 km nu är säkert positivt, men inte så kul att jag längtar efter det.

Nej, är det närmsta eufori jag kommit hittills är när jag sjunger ‘going up, up, up‘  när jag passerar vägbulorna.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Ålder, BMI, Hälso och sjukvård, Kalorier, Kläder, Kvinnor, Limhamn, Loreen, Mat, Motion, Påfågelshuset, Personligt, shopping, sommar, Uncategorized, Vardagsliv, Vikt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s