Städ-Rock

I går inledde Mannen sitt 60:e levnadsår och är därmed tre år äldre än jag, som fortfarande bara är 57. Om det är hans ålder eller mina matematiska uträkningar som stressar honom mest är oklart, men det framgår med all oönskad tydlighet att han är stressad av något som har med ålder att göra. Min hittills enda ålderskris var när jag skulle fylla 30 och tyckte jag skulle bli medelålders. Patetiskt idag, när man tänker efter!

Kris eller inte, dagen skulle firas med de närmaste, och avkomman med respektive samt barnbarn och hund var hembjudna på middag.

För att göra det så lätt som möjligt fyllde jag största grytan med en boullabaisse och serverade aioli och bröd till. Åtgången var strykande, inte minst på brödet. När minstingen, 10 månader, svalt sin medhavda barnmat, fick hon en skiva surdegsbaguette att suga i sig. Och en till, och ytterligare en, och en… Med tanke på att tösens samlade garnityr än så länge bara består av två vampyrtänder på utväxt där uppe tyckte jag det var imponerande. Tills jag såg att efter en snabb uppblötning försvann hennes hand med brödskivan ner under bordet, och kom upp tom. Där låg inget bröd kvar på mattan idag. Däremot pälsen av en halv hund. Förmodligen en väldigt mätt sådan.

Lilla barnbarnet har som den kloka flicka hon är redan insett att hon liknar sin farmor, och om detta tycker hon inte! En blick på mig och katastrofen är ett faktum. Hon ger hals. Däremot jublar hon högt när hon ser Selma, och tar sig med alla till buds stående och kravlande medel fram till hunden och börjar dra, klappa, knipa, klättra och slicka på den. Och Selma älskar det! Vi har, som de djurvänner vi är, försökt flytta isär dem, men Selma följer snabbt efter och lägger med en belåten suck sitt huvud i flickans knä. Hon var nog värd allt brödet, Selma.

Redan när jag gick på sommarlov för en vecka sedan behövdes det en rejäl städning här hemma, men jag kan uppriktigt sagt komma på många trevligare saker att inleda en ledighet med än att städa. Midsommar plus gårdagens firande gjorde behovet om inte akut så skriande och jag klev ur sängen i morse med den bestämda planen att städa mig igenom lägenheten. Ordentligt. Det småregnade ändå ute och iställlet för ett pass på gymmet skulle jag göra två flugor på smällen och kombinera motion och nytta. Pyjamasen fick bli kvar på, duschen kunde vänta.

Sovrummet gick bra. Både bädda, damma och dammsuga. Check! Sedan kom arbetsrummet och där sprack det. Det går bara inte att plocka undan en driva papper, damma av datorn och fortsätta. Nix. Åtminstone inte för mig. Det kan ju ha hänt hur mycket spännande som helst på mailen och i olika sociala medier. Tvärstopp en dryg timme innan jag insåg att det behövdes taktik. Taktik i form av musik. Jag vet inte om det finns någon diagnos på fenomenet, men vet att jag inte är ensam om att städa effektivast till rockmusik på hög nivå. Jag hittade en samlingsskiva med rock på Spotify och höjde volymen och tog mig an städningen igen.
Jag råkade titta ut genom fönstret, och såg grannen i huset bredvid som stod på sin balkong och storögt tittade hitåt. Och insåg vad han såg – och hörde, eftersom balkongdörren stod öppen:
En 57½-årig kvinna, för kort för sin vikt, klädd i ljusblå pyjamas, som hoppar runt och dansar med en dammvippa i takt till Highway to Hell.
Jaja, det hade varit värre med grannen på andra sidan. Han hade satt ihop en skrivelse och klistrat upp i loungen. Den här grannen verkar ändå lite mer lastbar och överseende.

Strax efteråt ringer Mannen hem och talar om att det är två hantverkare på ingång för att laga någon besiktningsanmärkning och jag inser vikten av en anständig klädsel.

Följande hände sig nämligen på den tiden när Augustus var kejsare, eller kanske något senare, för närmre 30 år sedan när yngste sonen var nyfödd och vi bodde i Bjärred:

De flesta kvinnor som fått barn drabbas av en post-förlossnings-traumatisk önskan att få en perfekt kropp, vare sig de haft det innan graviditeten eller inte.

Hos mig tog det sig uttryck i att jag köpte band med gympaövningar, ledda av kniiipande kvinnor i pastellfärgade lycratrikåer som till hurtig musik skulle hjälpa mig att förvandla mitt resterande graviditetfladder till blänkande muskler. Eller nåt liknande. Två hus bort bodde en annan kvinna, som inte heller hon gett upp hoppet om den perfekta kroppen. Tillsammans genomled vi många grymma dieter och goda skratt.

Vid tillfället som poppade upp i minnet nu hade vi bestämt oss för en förmiddagsfika, men innan dess tänkte jag, endast iklädd en fläckig amningsbehå och rejäla kokebyxor, köra ett gympapass i vardagsrummet till tonerna av mitt gympaband på hög nivå. Det knackade på dörren, och jag skrek:

– Kom in!

Ingen reaktion. Alltså skrek jag igen, för att överösta musiken:

Kom in och släng av dig kläderna! Här ska jobbas innan du får kaffe!

Fortfarande ingen reaktion. Då marcherade jag ut i hallen och slängde upp dörren. Utanför stod en stackars kille med en bal blöjor. På den tiden kunde man beställa blöjor med hemleverans, och det hade jag gjort. Även om jag var yngre och inte fullt så skräckinjagande på den tiden såg killen helt vettskrämd ut. Blodröd långt ner på bröstet räckte han över sitt block för att jag skulle kvittera. Samtidigt kom väninnan två hus bortifrån och undrade varför jag öppnade för folk i den klädseln.

Med detta i, om inte färskt, så ändå i minne beslöt jag att ta en paus och snabbdusch och komma i något anständigare. Även om kvinnan som sålde pyjamasen till mig på Twilfit sade att den även fungerar som en elegantare hemmadress kändes det lämpligare att öppna i shorts och tröja.

Nu är i alla fall både lägenhet och jag nystädade, och är det så att Mannen kommer hem och undrar vad jag har gjort hela dagen behöver han inte längre oroa sig för att bli 60.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Ålder, Dans, Djur, dresskod, familjefest, föräldraskap, Generationer, Hundliv, I-landsproblem, Kläder, Kvinnor, Mat, MInnen från förr, Motion, Musik, Personligt, relationer, Sociala medier, Städning, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Städ-Rock

  1. Don PJ skriver:

    Precis samma drabbas också jag av: när städrundan gör en raid på skrivbordet eller i dess närhet fastnar jag ofta en stund för att kolla läget på nätet. Ibland med det katastrofala resultatet att städningen får göra en paus tills nästa dag. Man borde ha bättre självdisciplin. 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s