Att gå upp kvart i sju andra dagen på sommarlovet är anmärkningsvärt, på gränsen till diagnosbart. Men det gjorde jag i alla fall, med tvättstugan i sikte. Vädergudarna hade lovat  fint väder i dag och jag ville ligga i solen med julklappsboken så tidigt som möjligt. Att lägga mig där tidigt blev jag blåst på. Först gällde det att sanera balkongen efter nattens blås. Två blomkrukor i skärvor med innehållet lagom utspritt. Dessutom var himlen molnkädd. Så småningom lättade i alla fall molnen, och jag hittade en balkonghörna med både sol och lä.

Ahh….

I typ 30 sekunder. Sedan satte två gubbar igång att hamra på taket på huset bredvid. Jag tyckte mig skymta ett visst skadeglatt flin hos en av dem.

Efter lunchfikan kunde jag ändå packa korgen med handduk, bok och solskyddsfaktor och traska ner till poolen. Det finns tillfällen när jag uppskattar boendets faciliteter extra mycket. Detta var ett sådant.

Där låg redan ett mindre gäng av grannarna, förutom en skolanställd till, de som har sommarlov året runt.

Jag fick veta att en nyinflyttad man tidigare hade varit fotbollsspelare och undrade om  det är därför han alltid går i träningsbyxor. Mycket möjligt, trodde granndamen, och jag fortsatte med att fråga om hans fru också spelat fotboll. I samma klubb.

Det är inte alltid jag får gehör för mina elakheter.

Nu kom ytterligare en person, en man jag aldrig sett förr. Han hälsade galant med ‘Hejsan flickor‘.
Som yngsta ‘flickan’ i gänget med mina 57½ kände jag mig inte särskilt träffad. Däremot konstaterade jag att hans Speedo-badbyxor modell mindre kanske hörde hemma i en annan era. Och på en annan kropp än den som damp ner i stolen bredvid min. Jag var bara ett hinder i hans konversation med flickan i på andra sidan mig, och jag funderade på om jag kunde flytta utan att verka helt ohyfsad.
Då kom jag på min bok, och frågade grannkvinnan om inte hon ville läsa högt för mig för jag orkade inte själv. Det gjorde inte hon heller, men Speedy nappade och sade att det berodde på vad för bok det var. När jag höll upp Elisabeth Georges Believing the Lie tittade han undrande på mig och sa att ‘den är ju på engelska‘.  Jo, det kunde jag inte förneka. Då ville han inte läsa för mig, och jag hade en ursäkt att dra mig tillbaka.

Det fanns en del grejer på att-göra-listan, bland annat att försöka på tag på nya klämmor till rottingsoffan där ute. När den packades i för vintern i höstas lade vi de där klämmorna man måste ha för att sektionerna inte ska glida i sär i en plastpåse och lade den på ett jättebra ställe.

Trots idogt letande har vi inte hittat dem, och jag körde upp till byggmarknaden i närheten där vi köpt möbeln och såg att de hade den kvar i sortimentet. Dock utan reservdelar, det såldes inte.
Jag kom på att man har något liknande när man limmar grejer och gav mig ut till verktygsavdelningen, och efter en stunds väntan fick jag hjälp av en kille med norsk dialekt och polisonger som judisk-ortodoxa lockar, som med lite möda plockade fram små ståltving till mig. Säkert bra, men jag tyckte de var alldeles för dyra och hittade en annan version för mindre än halva priset. Inte fullt så diskreta, men va då, de ska sitta på undersidan av möbeln.
I väntan möte jag också en av lillcheferna, nybliven husägare på väg hem, med kundvagnen full och med semestertjänst i stället för sommarlov.

Jag vet. Det är fult att vara skadeglad.

In i bilen igen och ner på Limhamn.  Först till fiskaffären och beställa midsommarens mat från havet. Lika bra, så det inte tar slut och man blir tvungen att äta indiskt eller något annat omidsomrigt. För kvällens behov köpte jag en laxburgare.

Bolaget hade SMS:at att ett av vinerna vi provade i Köpenhamn och som jag beställt kommit nu. Där träffade jag en annan kollega, med sommarlov och söta morföräldrar som ville ha en särskild öl. Hon skyllde på dem i alla fall.

Vinet och tvingarna i bilen och en snabb vända inom Malmborgs där det förutom tefilter, ägg och flytande tvål  i det ordinarie sortimenten låg ett paket i postdisken med mitt namn på.

Så var allt på listan avprickat och jag kunde köra hem och lasta in nyförvärven. Sport på radion (när är det inte det?) så jag satte igång Spotify istället, kopplad till storstereon, med mina stjärnmärkta favoritlåtar. Först ut Edit Piaff med Non, je ne regrette rien.  Konstigt att jag aldrig lagt märke till att där var fågelkvitter i den förr. Men, tja, det lät ganska OK tyckte jag. När sedan först en och sedan två låtar till fylls av ljudet av påtända bofinkar eller koltrastar (åtminstone inte fiskmåsar) blev jag misstänksam. Hade det flugit in något rart flyfä som satt och kvittrade i en hörna? Jag stängde av  ljudet och fågeln tystnade  också. Tre gånger provade jag, sedan var jag övertygad om sambandet. Hade Spotify fått pippi? Jag gick in på datorn för att se om det stod någon information, firade man någon fågeldag eller vad var det frågan om? Nej, där stod ingenting. Däremot upptäckte jag att programmet Angry Birds var igång.

Knäppgökens dag var det visst. Och gissa vad jag säkert kommer att hitta i förrådet i morgon.