Minns ni Lukas Moodyssons film från 2000? En film som skildrade fenomenet kollektivboende i Sverige i mitten av 1970-talet?  Förmodligen.
För er som inte minns, eller var med på den tiden en kort förklaring; i ett kollektivboende delade man samma tak och hade i bästa fall en dörr att stänga om ett eget rum. Det mesta gjorde man tillsammans i de gemensamma utrymmena.

Jag nappade  aldrig på idén då, i ungdomens dagar. Jag besökte några kollektiv där kompisar bodde, och visst, det var ju trevligt, men inte riktigt min grej. Nu var och är jag ingen eremit, tvärtom tycker jag det är väldigt trevligt med vänner runt om mig, och pratar gärna med alla som verkar pratbara, bekanta eller inte. Det är också väldigt sällan jag tackar nej till en fest eller annat trevligt umgänge med mina vänner.

Men, för så klart kommer det ett men, jag har också ett behov av att få rå mig själv. Att – som nu –  t ex kunna sitta vid datorn och knacka ner mina tankar, eller sortera och redigera foton, utan att behöva vara social.

Det där med solokvistande var inte riktigt kompatibelt med kollektivtanken. Man kunde och kan lätt bli betraktad som asocial.

I dag är det kollektiva ersatt med en allt mer växande individualism. Marknadsför ditt ego. Ego-girl/boy/woman/man/human. Blogga t ex?!

Dock inte överallt… Kollektivet lever kvar, på sina ställen. Ett av dem är Påfågelshuset. Där har alla en dörr att stänga om sig, men även en aldrig sinande ström av gemensamma aktiviteter att delta i. Kaffedrickande, biotittande, biljard och tennisspelande. Putta golfbollar, gymma, simma, spaa. Allt detta är aktiviteter som inte är schemalagda, men som ingår i den obligatoriska serviceavgiften på 1250:-/pp och månad, och som jag bara lite bittert kan konstatera att jag definitivt inte utnyttjar som jag borde.  Åtminstone borde gymmet, poolen och bion  få frekventare besök av mig, resten kan kvitta.

Dessutom finns grupperna. De som bildats pga intressen eller av rent sociala skäl. Festkommitén, matlaget, bridgegänget, konstklubben, vinklubben, etc, etc, i all oändlighet. Superbra för dem som har tid och lust. Själv har jag varken det ena eller det andra, av samma anledningar som jag inte kollektiviserade mig på 70-talet.

Kanske en dag när jag gått i pension, men jag är faktiskt tveksam om ens då. Då ska jag ju skriva den där tegelstensromanen jag aldrig har tid med nu… och måla tavlorna… och åka på fotoworkshops…. och läsa bokhögen som växer… och…..

En som går in för det sociala kollektivet med liv och lust är däremot Mannen. Från att ha varit med i matlaget och lärt sig peta ner mjukost i dadlar och suppleangat i bostadsrättsföreningen är han nu ordinarie i det mesta.

Detta innebar att när han kom hem från matlagningsträffen i går kväll ville han ha omedelbar assistans med att ladda ner national-musik till sin mobil. Denne i sin tur skulle kopplas till någons högtalare och musiken skulle spelas när man gemensamt hissade flaggan i morse, följt av kaffedrickande med fralla. Kollektivt nationaldagsfrukostfirande med andra ord.

– Kul va? Kom nu, vi måste ladda ner musik, sade han, min optmistiske äkta hälft när han kom hem.

Jag fick förklara att det måste vi inte alls. En halvan av oss var i ett halvt medvetslöst trötthetsstadie i soffan framför en vansinnigt intressant halvdokumentär(?) om återvändande fångar från Alcatraz. Till och med ICA-reklamen kändes mer motiverad än att ladda ner Jussi Björling eller vad fasen det nu var för någon. Man ska inte jaga på lärare sista veckan av läsåret. Vi har liksom häcken full ändå, utan några klämkäcka extrauppdrag.

Dessutom var det inte Du gamla du fria som skulle laddas ner, nej den kunde uppfattas som nationalistisk, och så vill ju ingen framstå.

Asså, hallå, NATIONALdagen, det är då om någon gång man spelar nationalistisk musik. Kungssången i all ära, kungahuset är väl lite multikulti, och Flamma stolt mot dunkla skyar är väl också pampig, men ändå.

När jag släpade mig in mot sängen stannade jag i alla fall till och hjälpte till med att tala om att jag inte visste hur man gjorde, samt undrade vems idé den här galenskapen var, och förtydligade att jag tänkte fira nationalsdagsfrukosten i vårt eget kök, och inte runt en kollektiv flaggstång på gräsmattan.

En viss överlevnadsinstinkt har han ändå utveckat, Mannen, och insåg att han inte skulle tjata om min medverkan när hans klockradio väckt oss, och han skuttat upp, genom duschen, ätit något snabbt i köket, knutet på sig den jäkla kravatten och frågade om jag i alla fall kom ner till den kollektiva putting- och boulletävlingen efter flaggandet. Han börjar lära sig när frysen står öppen och bara väntar på honom.

Jag åt min frukost i lugn och ro, och satte på Stones på högtryck och  sneglade ner på samlingen där nere som stod i givvakt med mobilhögtalaren lyft för att sprida den icke-nationalistiska musiken.

Däremot uppskattade jag lunchen som matlaget bjöd in icke kollektiva partners på någon timme senare. Kollektivt eller inte.