För inte allt för länge sedan besiktigades småfranskan, och det innebär idag bl a att den kopplas upp mot en dator och felkörs. Jag får en inre bild av en stor Madame C i Frankrike som via cybern har koll på all sin avkomma världen över. Lite som när jag hade pejling på lillebror via Facebook när han backpackade i Asien.

Datorn talade om att min småfranska var krasslig i katalysatorn. Inte så krasslig att hon behövde komma tillbaks på ny kontroll, men jag skulle absolut köra till en bildoktor med henne. Jag ringde  i stället, och bildoktorn (inte Bosse, utan André) frågade ut mig om småfranskans tillstånd. Jag sade att hon verkade hur frisk som helst,  och hade inga utslag av varningslampor heller. Avvakta, tyckte André, och det gjorde jag.

Så i mitten av förra veckan började det kännas hest och skrovligt och en lampa lyste ilsket röd på manöverpanelen. Sånt ska man ha respekt för och jag plockade upp instruktionsboken och såg att det var katalysatorlampan som lyste. Dyrt röd!

Nytt samtal till bildoktorn, och det resulterade i att jag satte bilen hos dem i söndags kväll. I måndags morse ringde de och berättade att det måste ske en katalysatortransplantation och de anmält att de ville få en ny ditskickad. När jag frågade om det inte fanns donationer av lätt begagnade dito fnös de bara åt mig, och talade om vad kalaset skulle kosta.
Där rök den ajpadden.

Så, i måndags morse, kvart över sju äntrade jag cykeln och trampade mot Hyllie. Solen strålade, vinden var svag och det var faktiskt riktigt skönt i 20 minuter. Dubbla lås och kedjor och jag hoppades att min stålhäst skulle stå kvar när jag kom tillbaks (och det gjorde den).  Några minuters väntan innan bussen kom och sedan dryga tio minuters bussresa till Vellinge och en kort promenad till skolan. Fem över åtta stegade jag in på mitt arbetsrum, alltså 50 minuter dörr till dörr, att jämföra med 15 i bilen.
Ja, jo, men jag fick ju skön motion på köpet.

På tisdagen varnade man för åskskurar och frisk vind och jag beslöt snabbt som blixten att ta bussen hemifrån i stället. Den kom, några minuter försenad, och jag klev på och sade min slutdestination, Vellinge. Chauffören tittade på mig, började gräva i sin bröstficka, plockade upp en liten plastad lapp, började gräva i den andra fickan, hittade sina läsglasögon (vid det laget sträckte jag nästan fram mina egna)  och hittade sifferkoden han skulle knappa in innan jag fick hålla fram mitt jojo-kort mot läsaren. Det tog sin stund, så när vi väl stannade vid Hyllie stod redan 346:an på sin hållplats (snett över piazzan) och det blev långa benet före. En spurt som imponerade storligen på mig själv. Tur att det var flatbottnade skor med gummisulor och inget elegantare på fötterna. Jag hann!

På eftermiddagen när jag skulle hem kom jag upp till busshållplatsen vid Vellinge ängar (motorvägen) och där satt en gymnasiekille och väntade. På hållplatsen stod en av skånetrafikens servicebussar, dvs den mindre onumrerade varianten som brukar köra rullstolar och funktionsnedsatta (observera min korrekta terminologi). Chauffören, en man i ungefär min ålder, hoppade precis in och satte sig på förarplatsen när han fick syn på mig och  öppnade fönstret.

– Du skulla åka Malmö?
En ganska lätt slutledning eftersom jag stod där jag stod, så det var bara att bekräfta.
– Du hoppa in, jag köra dig.
Förmodligen är det åldern som börjar ta ut sin rätt, jag börjar bli klok och förståndig på gamla dar, så jag avböjde artigt och sade att jag skulle till Hyllie och inte till Malmö.
–Inget problemet.  Jag köra dig var du vill. Bara hoppa in.
Uppfostrad att inte vara oartig, men samtidigt vara försiktig med fula gubbar innebär en viss konflikt. Försiktigheten segrade och jag talade om att jag väntade på bussen i stället.
– Jaja, du skita i det då, muttrade han och körde iväg.
Jag var tvungen att gå fram och fråga killen som satt där om han också blivit erbjuden skjuts, men han bara skakade på huvudet och frågade om jag inte fattat att gubben raggat på mig.

Nä, det är en av de saker jag tycker jag passerat bäst-före-datum för och inte fattar när/om det händer.  Vid närmre självbesiktning har jag nog aldrig fattat det.

Eftersom det gick fortare att ta bussen till Hyllie än att cykla dit och förankra cykel och hjälm (en väninnan stod nyligen på huvudet  av sin cykel och aktualiserade hur bra det är med hjälm, vare sig det ser fånigt ut eller inte) och tid är hårdvaluta på morgnarna blev det buss framöver.
Jag har dessutom blivit så rutinerad att jag sneddar över byggplatsen mot vägen, och har hittat stigembryon genom ogräset. Inget för sandaler, men fungerar bra i gympaskor.
Onsdagen var stadsbussen försenad och jag missade snabbussen och fick i stället ta den andra, 300, den som stannar vid varenda mjölkbord ända till Vellinge och därför tar dubbelt så lång tid. Tur att jag utvecklat ovanan att alltid vara i god tid till jobb!
På eftermiddagen tog jag en annan buss, inte till Hyllie utan till Mobilia, i jakt på bl a en ceriserosa väska till helgens begivenheter.

Att ta sig hem från Mobilia skulle väl inte vara så svårt. Jag hade pejlat busskartan innan och visste att det var antingen sjuan eller trettiofyran som kunde ta mig till den anslutande trettiotrean, i och för sig från olika håll, men ändå med hemmet som mål.
När jag kom ut kom sjuan precis rullande och jag hoppade på. Den tog mig ut genom Kulladal och vidare ner mot Lindeborg. Ett område, Bergdala,  var helt nytt för mig, men såg väldigt trevligt ut. Planen var att byta buss vid Svågertorp, men innan vi kom så långt stod en trettiotrea på hållplatsen  i motsatt riktning och jag rusade av. Naturligtvis körde den innan jag kommit över gatan, och det gjorde bussen jag kom med också. Men jag fick en chans att titta närmre på Stolpahusens Sommarby, också det en nyhet för mig, innan nästa buss kom.

Torsdagar börjar jag lite senare, och tog det därför lite lugnt. Det gjorde bussen innan den jag planerat att ta också, med resultat att jag klev ut ur tistlarna som en annan Papphammar samtidigt som bussen gled upp på hållplatsen.
– Vellinge, sade jag och höll i jojokortet.
Chauffören sade något, och jag upprepade Vellinge. Tredje gången jag sagt det nästan röt han till mig.
–GOD MORGON, sa jag!
– Oj, ursäkta, god morgon, ska åka till Vellinge.
– Det hörde jag första gången, svarade han och knappade in koden.

Det gäller att vara artig på morgonkvisten! Att han var sen gjorde att jag kom med en snabbuss tidigare än planerat från Hyllie, och när jag klev av i Vellinge mötte jag först skolans vaktis, som med långa steg hade siktet inställt på busshållplatsen.
– Är där nåt? frågade han mig.
– Äh, nä, bussen har kört, svarade jag och fattade inte så mycket.
Strax efter kom skolans storchef traskande och jag tyckte det var riktigt trevligt med en mottagningskommitté. När sedan dessutom två poliser kom började det likna något!  Men var hade de blommorna till mig?
Säg den glädje som varar, de var samtliga på patrull för att jaga vattenkrigare. Studenten närmar sig, och i den ljusnande framtid retarderar många av ungdomarna till grodyngelsstadiet och vill leka med vatten. Även med dem som inte vill vara med – därav uppslutningen. Den hade alltså inget med mig att göra.

Och nu har småfranskan kommit tillbaks till Mama igen. Men det är inte utan jag funderar på att bussen lite oftare. Det händer liksom lite mer på den.