Melodifestivalande

Melodifestivalen. Den är något jag växt upp med sedan teveapparatens barndom. Det första svenska bidraget jag minns är April, april med Lill-Babs.  

1961. Det var det året familjen skaffade TV tror jag, en apparat som fick sättas på en bra stund innan programmets början så att bildröret hann bli varmt  och bilden komma fram. Hur det gick för Little-Babs Svensson i den europeiska finalen sedan har jag faktiskt inte en aning om, mer än att ‘vi’ inte vann.  Men jag gillade  låten.  Jag var bara ett barn…
Det var kanske nyhetens behag, delaktigheten i att kunna sitta hemma i den ockragula soffan,  och se och höra något som hände samtidigt ute i Europa. Vi var inte så bortskämda på den svartvita tiden.

Nästa svenska melodifestivallåt jag minns är Judy min vän med Tommy Körberg, och då har vi hoppat ända fram till 1969. Om det var melodin eller Tommys polisonger och manchetter som tilltalade mig låter jag vara osagt.

Då, på den tiden, presenterades först dirigenten, medföljande från varje land, och sedan stegade sångaren/skan upp på scen och framförde sången. Punkt slut.

Så kom Abba med den första svenska segern 1974 och resten är historia.

Årets svenska uttagningar har jag hört sett helt sporadiskt, och fick en klar favorit, Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern. Intensiteten i melodi, musik, text, röst, ögon, allt gick rätt in och fastnade till den grad att hela albumet En Dans på Knivens Egg går dagligen på Spotify. Nu vann ju inte Jag reser mig igen den svenska uttagningen, utan en annan barfotaartist, Loreen med Euphoria .

Jaja, en bra låt den också, så bra att många, när de hört henne,  tyckte att man kunde lägga ner resten; segraren var klar. Och det kunde man kanske gjort, för hon vann ju stort. Sopade i princip mattan i Baku. Magiskt är det nog det vanligaste adjektivet, och visst var Loreen nästan som ett trollskt väsen när hon framförde det svenska bidraget. All heder åt henne, men det är inte Euphoria som spelas aktivt i mina högtalare i dagsläget.

Sedan den nye modellen med fler uttagstävlingar på olika orter införts, och till det att det numera är så många deltagande länder att man måste köra europeiska semifestivaler på det, har jag i princip lagt ner projektet att följa Eurovison Song Contest, både de svenska och europeiska uttagningarna. Det har blivit just – ett projekt – som sträcker sig över månader. OK att kryssa två lördagar i almanackan, en för svenska och en för internationella finalen, det var lite kul att samlas familj eller vänner och heja eller dissa. Men att ägna hur många lördagar  som helst åt det… nä, det finns annat i livet.

I går kväll fanns det i alla fall inget annat i kalendern, och eftersom man skulle visa ESC-finalen i biosalongen i Påfågelshuset bestämde vi oss för att se den där, i stället för i egna TV-soffan.

När vi kom ner till loungen fick jag syn på en bekant figur, en kvinna som jag var arbetskamrat med för ett antal år sedan. Hon bor inte här, men var i sällskap med en man som bor i grannhuset. Vi hade olika arbetsuppgifter när det begav sig, men hon förgyllde onekligen våra personalfester.  Hon stod nämligen för det där lilla extra, som att flera gånger ramla av stolen, knäppa upp skjortan på sin bordsgranne för att bättre komma åt att klia honom på ryggen – vid middagsbordet – eller med kommendörsröst beordra in en annan manlig arbetskamrat på handikapptoaletten med henne.

Det blev aldrig samma uppslutning på festerna efter att hon slutat.

Jag ropade i alla fall hennes namn, och visst var det hon. Glatt förvånad frågade jag om de var ett par, och han skulle just svara (Jag vet inte varför jag kom att tänka på vår salige hanhund när kvarterets tikar löpte) när hon fnittrande svarade att de bara var kompisar.
De skulle i alla fall gå upp till hans lägenhet för att se melodifestivalen lite mer privat, och med tanke på att biografen var full med andra boende, som kanske inte klarat en extra show, var det bara att önska dem en trevlig kväll!

Själv delade vi, som flera andra, tiden mellan biosalongen och långa bordet ute i loungen där man både kunde få kaffe, vin och dessutom prata högt utan att bli hyschad.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i ESC, familjefest, Fest, I-landsproblem, Kändisar, LIll-Babs, Limhamn, Loreen, media, Melodifestival, MInnen från förr, Musik, nöjesliv, Påfågelshuset, Thorsten Flinck, Tommy Körberg, Tv-program, Uncategorized, Vardagsliv, Vin och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s