I måndags morse  när jag körde till jobb blev det suddigt  i ena ögat, ungefär som om man har något som sätter sig för linsen. Jaja, det var inte värre än att jag kunde köra vidare, men det fortsatte att irritera mig hela dagen.

Eftersom flera elever och kollegor har haft ögonkatarr de senaste veckorna tog jag för givet att det var min tur nu, och traskade iväg till apoteket och köpte ögonbad. Men inte hjälpte ihärdiga sköljningar hela kvällen. Och inte det minsta lilla klibbigt gojs i ögonvrån heller. Tisdag morgon dansade det dessutom runt små prickar i suddet och jag ringde ‘för säkerhets skull’  sjukvårdsupplysningen .  Min beskrivning, som  inkluderade att det kändes bättre med solglasögon fick sjuksköterskan i andra ändan av tråden att uppmana mig att ringa ögonkliniken, och hon servade mig dessutom med numret.

När jag  väl var kom fram och ögonproffsen fick höra symtomen erbjöd de mig en tid en timme senare, men se då hade jag en  lektion, och så illa kunde det väl inte vara?  Jag fick en annan akuttid klockan  två och blev tillsagd att lämna bilen hemma.

Det vara alltså bara att lämna giltigt  återbud till eftermiddagens konferens, åka hem om och parkera bilen och sedan ta bussen ner till Södervärn.  Det var på minuten jag skulle hinna, och jag upptäckte en ny smart funktion i smartfånen; möjligheten att ladda ner pdf. Nu en karta över UMAS, så jag kunde hitta direkt till 29:an prick klockan 14,00.

Registrerad och in och vända i väntrummet, innan en f.d. gymnasieelev i släktforskning ropade in mig. Samtidigt som det är himla roligt att möta sina gamla elever har jag lite svårt att begripa hur de har kunnat hinna med högskolestudier och bli sjuksköterskor och annat när jag fortfarande… ja, ja.
Hon kollade min syn och droppade något i mitt öga som skulle göra pupillen stor och insynsvänlig för doktorn. Sedan blev det väntrummet igen. Där satt redan ett gäng och halvsov och jag tror jag hann nicka till en stund jag med, innan jag blev inropad.

Läkaren var en kär påg som bad mig placera hakan och pannan mot en ställning och titta åt olika håll, allt medan han spanade in i skallen på mig.

– Skolboksexempel på glaskroppsavlossning, sade han, och jag som inte kan så mycket om ögats anatomin frågade så klart vad det var.
– Det är  ganska vanligt hos äldre, svarade slyngeln.
– VAD MENAR DU MED DET? undrade jag försynt.

Då blev han alldeles förskräckt och började ursäkta sig för sitt klumpiga sätt att uttrycka det hela. En kär påg, som sagt. Vilket påminner mig om att jag när för inte så länge sedan mötte en före detta lillchef, drygt 40, och berättade om en granne här som är väldigt lik honom, men ett huvud längre, och sade att det också var en kär påg. Då fick lillchefen frispel och sade att

– För helsicke Monica, du måste sluta kalla mig ‘kär påg!’ Jag har ju varit din chef! 

Som om det skulle det ha någon som helst betydelse.

Tillbaks till Ögonkliniken. Mitt öga genomsöktes länge och väl, sedan fick jag fler droppar, nu med bedövning i och så satte han fast typ en lupp direkt på ögat för att kunna se ännu bättre, allt medan han muttrade om att det såg suspekt ut. Risken är tydligen att glaskroppen, som av åldersskäl kan skrumpna i hop,  drar med sig näthinnan i förfallet, och då är det illa.    
Han gick alltså och hämtade en annan läkare för konsultation. Den nye läkaren var dansk och skruvade käckt fast luppen i mitt öga igen och konstaterade på rak arm ett antal hul som inte skulle vara där.   Hul i hovodet och en näthinna som ett såll, ungefär så kände jag mig.  Dansken upplyste mig om att det här måste vi operera med lite laser.

Vid det laget var jag aningen spak och frågade hur lång tid det skulle ta, med meningen om hur lång väntetid innan jag fick operationstid, och fick veta 20-25 minuter.
Jaja, ingreppet skulle ta så lång tid, men när? Samma svar, plus uppmaningen att jag kunde gå in i rummet bredvid.

Vadå, ingen narkos? Inte ens lite lustgas? Nix pix. Bedövningsdroppar, punkt slut.

Jag fixerades i en liknande stol, men med en lite annan utrustning framför mig, en ny lupp fastsatt och en röd lampa jag skulle titta på, sedan började han skjuta; plopp, plopp, plopp,  och det blixtrade, ungefär som ett datorspel, men utan de häftigaste effekterna. Det höll nog på i alla fall 20 minuter, men i ärlighetens namn kändes det längre. Till en början gjorde det inte ont, var bara obehagligt, men på slutet kändes det ganska rejält. Läkaren frågade flera gånger om vi inte skulle ta en paus  och lite mer bedövning, men tanten är tuff.  Det var inte bara tjocke Karl X som vann över danskarna. En del stavar det kanske d-u-m i stället, men jag ville bara ha det överstökat och släppas loss.

Så blev det också, med en uppmaning att ta det lugnt en vecka, höra av mig direkt om jag fick nya symptom och beställa tid för återbesök om tio dagar. Så där i förbigående talade han om att det kanske behövdes en ny laseromgång då.

-Va?!

Så tog denna tappra Kulla-Gulla bussen hem, och insåg att det var som en rotfyllning. När bedövningen släppte började det göra Ont, plus att tårkanalerna på båda ögonen släppte alla fördämningar. Inte för att det gjorde ont, utan för att de förmodligen ville bli av med allt som pillats i ögonen de senaste timmarna.

Över huvudtaget var det hela ganska jämförbart med en rotfyllning. Obehagligt, en del ont när det gjordes, och för jäkla ont kvällen och natten efteråt. Dessutom med risk för nya kanalrensningar den närmsta tiden.

Dagen efter – drägligare, mindre ont, mest irriterat, ljuskänsligt och ömt. Och så kan jag inte läsa eller skriva mer än några minuter i taget. De här 981 orden  har sålunda tagit hela dagen att stötvis plita ner.

Men sammantaget är jag väldigt nöjd med den vård jag fått; att ringa sjukvårdsupplysningen klockan 8,20 och komma hem 17,30 samma dag, opererad och klar är värt en hel del skattekronor!