Vistelsen

I  år hade vi bestämt oss för att vara rikigt äventyrliga och välja ett annat hotell än Taurito Princess, där vi varit i fem år. Inte för att vi har något emot det, utan för att det ligger lite off. Off det mesta för att vara ärlig. De enda vägarna därifrån är höga, slingrande bergsvägar utan tillstymmelse till trottoarer eller gångbanor, och nätt och jämnt räcke.  Man måste alltså sätta sig i en bil eller buss för att komma därifrån, och….tja, jag avskyr för det mesta att åka bil. Västerut går det an, för då kör man närmst bergväggen, men österut… Ett par hundra meter stup rakt ner.

Alltså valde vi i år ett hotell med möjligheter till lite längre promenader i omgivningen. Eftersom vi resten av året kan drömma om maten på Taurito Princess och hittade ett annat Princess-hotell nere i Playa del Ingles, valde vi det. All inclusive där med och på bilderna såg buffén lika bra ut som i Taurito, och stjärnorna var lika många, dvs. fyra. Tilläggas ska kanske att jag under övriga resor inte har något emot att bo enklare, så länge det är rent, jag har en bra säng och en egen toalett spelar inte stjärnorna så stor roll.  Även om kackerlackor definitivt inte hör till mina favoritdjur går jag inte i bitar om jag möter dem utomlands. Så länge inte någon dräktig hona smyger sig med i bagaget bara..  Det där med camping och spritkök har jag också växt ifrån och föredrar att äta sittande på en stol med ett bord framför mig.

Men just vecka 8, på februarilovet, är lite speciell. Då är det skånska vädret sällan till sin fördel, granen har barrat färdigt, julskinkan är slut och vi med den. Då behövs all inclusive allt, med god mat och dryck och service som bara fungerar. Jag vill helst inte göra något mer ansträngande än att vända mig och boksidorna i solen och gå till dukat bord. Med andra ord var inte det litauiska flygbolaget någon hit.

Nu kom vi alltså fram till Gran Canaria Princess. Incheckningen gick bra och rummet på femte våningen var fint. Hissarna var konservburkar som rymde 4-5 personer och alltså inget kul om man är det minsta klaustrofobisk. Det enda roliga med den var en två-åring som vrålade så högt han kunde så fort hissdörrarna stängdes. Men jag vrålade högre när vi kom till våning fyra, och då tystnade han i rena förskräckelsen.

Maten… Oj, oj, oj!

Min frukost bestod av en stor tallrik färsk frukt, skalad och rensad. Jag har talat om för Mannen att när vi återlämnat hunden till dess rättmätiga och efterlängtade ägare kommer han ha tid att fixa det på morgonen. Han bara tittar konstigt på mig och det är faktiskt oklart om han verkligen älskar mig.

Till lunch – och ofta till middag också – frossade vi på  färsk fisk och färska skaldjur i massor och avslutade med lite ost eller en liten, liten, liten tårtbit eller några glasskulor. Det hela sköljdes ner med lämplig mängd rosevin. Man måste ju få i sig lite kolhydrater också! Att det blev rosé berodde på att det vita var odrickbart och det röda inte så bra till sjöfodret.

Jag misstänker att vi åt upp en stor del av vår resas pris, till skillnad från en del gäster som rågade tallriken med pommes frites och beväpnade sig med en ketchupflaska. Det är en fördel med buffér att alla blir saliga på sin fason, även om nog Jamie Oliver gått i taket ibland.

Man kan inte leva av mat allena, man måste även ha kaffe. Här blev det tredubbla espresso med mjölk, café cortado.

Poolanläggningen var stor och vacker med poolstolar i massor – här behövde man inte boka upp någon i förväg. Det gjordes så klart ändå av många…
Den ena poolen hade en skylt med 24 grader och den andra, djupare, 16 grader. Jag är ingen badkruka, definitivt inte, snarare åt sälajävlahållet,  som med skyddande underhudsfett vältrar mig i havet tidigare än de flesta. Dock, är jag ingen vinterbadare. Första dagen började jag tappert med att kliva ner för stegen till 16-taggaren. Ett steg. Sedan tappade jag känseln i tårna och försökte med ett oberört leende linka över till den andra poolen. Det var enbart publikens hånleende och min stolthet som hindrade mig här med. Jag förstod varför jag var ensam i vattnet. 24 grader? In your dreams…! Icke en milligrad över 16. Men, med en dåres envishet, simmade jag i alla fall tvärs över och steg upp på andra sidan. Stelfrusen in i benmärgen.

Jag försökte påtala det för pool-mannen, men han pekade bara på skylten med 24 och log. Att han såg ut som George Clooney gjorde att jag bara fånlog tillbaka. Ett energisparande trick att ha honom där. Inga damer – och inte många av herrarna – vände blad i sina böcker när han var i närheten.

Böcker förresten. De flesta verkade ha gått över till läsplatta och det är lite trist. Inte för att läsplattor är trista, jag hade lånat Mannens och när jag väl kommit på att hålla fingrarna i styr och inte bläddra i onödan var det väldigt behändigt, utan för att man inte kan se vad andra läser. Det är alltid lite spännande att först gissa nationalitet och sedan vilket språk och vilken genre de läser.

Förutom höjdaren One Day av David Nichols på läsplattan läste jag i Siden av Alessandro Baricco , Sirila getlemän sökes av Karin Brunt Holmqvist och Min Mosters Migrän av Hanne Vibeke Holst. De tre senare lånade jag i hotellets bibliotek. Det är något jag alltid gör när jag bor mer än ett par dagar på ett hotell, letar rätt på den där bokhyllan där folk ställer sina utlästa böcker.

Det var ett överskott på herrar på hotellet, men, kära Darling Desperados,  gören er icke besvär. Ni har inte en chans. Männen här påminde mig mer om en gammal Hassan-sketch, om en viss befarad tysk  import i samband med EU’s intåg i Sverige. Tyskar eller inte, de jag pratade med var undantagslöst trevliga.

Så var det det där med promenaderna vi skulle ta. Det tog ungefär 10 minuter att komma ner till strandpromenaden, och lika lång tid att övertyga time-share-försäljare, svarta glasögon- och klockförsäljare och inkastare på restaurangerna att vi inte var intresserade.

En speciell grej där var fotvården. Överallt såg man folk som satt med fötterna i akvarium medan små fiskar nafsade i sig liktornar och annat gott. På nästa hörna såldes grillade sardiner…

Fisk som äter

… och äts.

Resten av Playa des Ingles var faktiskt inte så trevligt att promenera i, mest murar och  staket med galler högst upp. En dag gick vi i alla fall bort till Maspalomas för att kolla Princesshotellet där. Vi konstaterade att de hade samma färg på all-inclusivearmbanden som vi, så… Det gick bra att släcka törsten där med!

En morgon kom flera olika människor, holländare, tyskar, norrmän,  fram och gratulerade oss vid frukosten. Vi fattade noll och inget, tills en norska förklarade att de gratulerade till flickebarnet.

-?

Jo, vi hade ju fått en liten prinsessa, en tronarvinge.  Grattis Kalle och Silvia – vi fick vår prinsessa i augusti!

Och nästa år, om ödet så blir det nog ett Princess-hotell , igen.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i drycker, Gran Canaria, Kungligt, Litteratur, nöjesliv, Personligt, Resor, semester, Turism, Uncategorized, Vin och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vistelsen

  1. Läsplatta, den har jag inte prövat än men den fungerar säkert vad jag kan förstå. Men då kan man inte spara böckerna man läst i bokhyllan. Jag finner det som ett stort nöje att kunna se en stor del av de böcker jag läst och kunna läsa dem igen eller bara bläddra i dem när lusten faller på.

    Det där vrålet på våning fyra skulle ha varit roligt att höra och kanske få förklaring till.

    • Maclindhe skriver:

      Man kan spara upp till 1500 böcker i plattan om jag förstått det rätt, men jag håller med, jag gillar också att bläddra och kanske göra noteringar.
      Angående vrålet tröttnade jag bara på ungen och ville visa att han inte var ensam om att kunna gala. Och jag var nykter om du undrar.

  2. Helena skriver:

    Vad gillade du Silke och Min mosters migrän då?

    • Maclindhe skriver:

      Silke läste jag på italienska på den tiden det begav sig, och tyckte lika mycket om den då som nu. Den är magisk på något sätt. Min mosters migrän är också bra, mer faktiskt jordbunden än Silke, men väldigt läsvärd.
      Sirila män sökes kan du däremot hoppa över. Min blogg är bättre 😉

      • Helena skriver:

        Haha, det kunde man ju misstänka… Jo, jag tyckte också om Min mosters migrän, särskilt början. Men Silke har jag av någon anledning aldrig blivit färdig till att läsa, har den i bokhyllan. Magiskt låter fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s