Flygturen

Jag hade bestämt mig för att inte blogga något om den senaste resan, för det var ju återigen Gran Canaria och hur uttjatat kan inte det bli?

Men två inlägg blir det nog ändå, resan ner blev lite speciell och så bodde vi på ett annat ställe.

Det var arbetskonflikt med kabinpersonalen, och i stället för med Tui skulle vi flyga med det litausika flygbolaget Smart Lynx. Samma avgångstid, 06,10, men platsreservationerna gällde inte.  Jag försökte nå dem och åberopa Mannens dåliga cirkulation i de långa benen (Lillebror kör alltid en charmoffensiv att han är nyskadad fotbollsspelare som behöver sträcka på benen, men jag tror inte att någon köper det när det gäller Mannen så det blir en äldre variant) och min klaustrofobi. Men se det gick inte att förboka.

Tågen över bron går bara en gång i timmen på natten, så för att komma i god tid till incheckningen hämtade taxin oss redan tjugo över tre på natten.

Vi hade faktiskt gått och lagt oss och sovit några timmar för att gå upp och koppla in autopiloten och följa den snitslade banan som lagts ut kvällen innan. Snabbtvätt, mascara, stödstrumpor, etc. Både resväska och handbagage stod packade och klara vid ytterdörren.

Jag frågade Mannen om han hade passet med, och jodå, han klappade på kavajfickan och nickade. Vi är inte så talträngda på morgonen någon av oss, tack och lov. Sedan gjorde han en sejour på toa innan vi åkte ner till den väntande taxin som körde oss upp till Hyllie Station.
Det stod en familj, mamma, pappa, barn – modell tjurig tonårsdotter-  i det lilla vindskyddet.  Dottern och pappan knappade hysteriskt på sina smartfånar, pappan dessutom fnittrande.  Vid den tidpunkten?!  Mamman stod där inte egentligen, utan surrade tunt och flyttade deras väskor, spanade efter tåget och räckte pappan en pappersnäsduk när han snörvlade. Curlande till max.

Tåget kom som det skulle och vi var  uppe i avgångshallen på Kastrup redan klockan 04,00.

De hade öppnat luckan och det var ingen kö. Bara att plocka upp passen och tåga fram. Det var bara det att Mannen inte hade sitt pass.Inte sin kavaj heller, för den hade han slängt av sig när han gick på toaletten. Hade det åtminstone varit byxorna, för då hade jag troligen reagerat.

Nu visade det sig inte vara några problem att komma genom, det räckte med körkortet. Fördelen med EU. Jag funderar på om man verkligen behöver pass om man håller sig inom gränserna? Inte en kotte, vare sig här eller där frågade efter hans pass, bara kollade körkortet.

Vi var nästan först att checka in, så vi fick platser med benutrymme. Värre blev det i gaten, för då skulle alla placeras om efter önskemål. Total kaos, som sträckte sig långt över avgångstiden. Då kom de på att de skulle tanka också…  Flygrädd är jag inte, men undrade om det var mer de inte tänkt över innan. Piloterna såg ut som de var hämtade från en gammal Bond-film, schabloner för sovjetbovar och flygvärdinnorna var piffiga och söta i sina pillerburkshattar och uniformer som var misstänkt lika dem man ser på journalfilmer från 1960-talet.

Jag passade på att besöka damrummet innan vi gick ombord. Vem vet om de kommit ihåg att köpa toapapper?
Jaha, där fick jag förklaringen till att den senaste veckans gottenoja och allmänna folkilska.  Städivern hade jag skyllt på resan… Kul, totalt oförberedd, trodde det äntligen var över, och hade  inget med som behövdes. Det är inte skönt att sitta fem och en halv timme med återvunna, sträva pappershanddukar närmast kroppen, jag lovar.

Så fick vi äntligen gå ombord. Först rad 20-30. Då stormar 90% av passagerarna upp och börjar trängas. Om alla de skulle sitta längst bak hade det varit väldigt ledigt där fram. eller så hade de inte hört uppmaningen i högtalarna, för en liten tjej skrek så högt hon förmådde varje gång de sade något i dem.

Långt om länge var i alla fall alla passagerare placerade – och omplacerade. Informationen i högtalarna var på en en artikelfri version av engelska som fick de flesta att se ut som fågelholkar. Jag hade inte så stora problem att förstå – jag har ju många elever från de gamla öststaterna i mina engelskgrupper.

Efter en dryg timmes flygning var vi hungriga – då hade vi varit uppe i drygt fem timmar dristade jag mig att glänta på draperiet till personalens utrymme och frågade lite försynt om det serverades frukost.

– Yes, yes, breakfast ten – five  minutes.

Det betydde ytterligare en dryg timme, och man började med en vagn framifrån och en bakifrån.  Båda vagnarna var tomma på rad 11 respektive 13. Vi satt på 12.  De gick och hämtade påfyllning  och fyllde på rad 1-11 och 13-30.  Det tog alltså ytterligare över en halvtimme innan rad 12 fick någon frukost, men den var helt OK när den kom.

När den var utdukad gick personalen och satte sig i de bakersta raderna och läste den kolorerade veckopressen.  En av dem var tillräckligt ung för att inte ha upplevt Sovjettiden, och hon log och verkade tycka det var ett roligt jobb.  En av de andra log, men ytterst ansträngt. Övriga log inte alls.

Jag satt mellan två män, den egne och en annan, som båda spelade Angry Birds.

Någon passagerare upplyste personalen om att man kanske skulle servera lite dricka.

För många år sedan åkte Mannen vid ett tillfälle inrikes flyg i dåvarande Sovjet. Då hade flygvärdinnorna gått runt med en kanna vatten, ett glas och frågat passagerarna i tur och ordning om de ville ha något stt dricka, varvid de fyllt på glaset, väntat tills det var urdrucket och sedan frågat nästa passagerare och erbjudit samma glas.

De hade kommit lite längre nu; petflaska i stället för kanna med vatten och en trave engångsglas.

Sällan har en samling nyktrare skandinaver lämnat ett charterplan på Gran Canaria.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Flyg, Flygplatser, Gran Canaria, Limhamn, Resor, semester, Språk, Turism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Flygturen

  1. Må vara att det bara var en vanlig resa ned till solen och värmen men din berättarkonst gör den rent ut sagt rolig. Det där om vattnet på Sovjetflyget var en häftig detalj. Sådant borde man bara få uppleva. Bara man inte var törstig själv. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s