Det är skarpt läge nu. Läge att kalla in Rikskrim, Kommisarie Morse, Beck, Wallander och hela CSI-teamet, men inte Poirot för han hade inte klarat den råa chocken.

Något oförklarligt har hänt under lördagsnattens sena eller söndagsmorgonens tidiga timmar. Dektektivhjärnan har snävat in tiden för brottet till någon gång mellan 03.00 och 10.05 på morgoen. Det  var då det hände. En glittrande pigg och hyfsat vacker ung kvinna byttes ut mot en trött och sliten rugguggla som inte levde upp till någon grad av ordet vacker.

Låt mig berätta. Klockan tre på natten såg jag mig i spegeln och konstaterade att åren varit snälla  mot mig. Jag såg definitivt inte ut att fylla upp mina år, nänä, långt i från. Minst 20 år kvar till pensionen, med gällande åldersgränser alltså. Jag fyllde inte ens ut tunikan, den vackra, snett skurna mörkgröna som smickrade min figur och räckte långt finger åt både Viktväktarna , LCHF och GI-tramset.  Kort sagt var jag väldigt självbelåten med anblicken.

Sedan hände det oförklarliga.  När jag vaknade  fem över tio på morgonen och med tunga steg hasade mig in i badrummet och tittade i samma spegel var det uppenbart.

Jag var utbytt. Nattens Drottning var putz weg, och kvar stod… En äldre kvinna, som t o m Reinfeldt hade låtit gå i pension vid blotta anblicken. Stjärnorna som glittrat under ögonbrynen klockan tre hade ersatts av några matta, kisande, rödaktiga hålor i allt skrynklet.  Håret som   fallit så vackert över axlarna stod närmast rätt ut och upp som en levande illustration av ‘frizzy’ , om någon undrar vad det betyder på schampooflaskorna.

Och den vackra tunikan hade förvandlats till ett inte lika glittrande nattlinne, med en tandkrämsfläck mitt fram som enda dekoration. För innehållet i särken gjorde ingen, utom möjligen försäljare av dieter, personlig träning och hålla-in-kläder glad. De borde å andra sidan ha jublat.

Alla deckare går bakåt i tiden före brottet, för att hitta  spår.  Jag nöjer mig med det närmsta dygnet innan, och hittar inga motiv.
Hundpromenad, inköp av frukostbullar, mata tvättmaskinen, sanera först lägenheten och sedan mig själv. Då är vi framme vid fem-tiden på eftermiddagen, och jag var definitivt mitt gamla – dvs. unga – jag.

Tillsammans med ungdomsväninnan och Mannen uppsöktes en lokal nära oss för att äta buffé och lyssna på blues med Steve Grahn och Mattias Malm.
Aha, blues? Kan det göra en nedstämd? Nä, det var så bra att jag tvärtom kände mig upplyft.

Maten då? Också bra. Och vinet? Det var jättebra!! Liksom Irish Coffeen när vi förflyttat oss ut till sofforna i Påfågelshusets lounge.

Det var det ganska många som gjorde förresten.  Tillräckligt många för att någon skulle komma på den brilianta idén att hämta musikanläggningen och köra i gång mer musik, nu med mer sväng än i bluesen. Eftersom det fortfarande var mitt gamla (unga) jag  klarade jag av att svänga på både benen och Mannen i takt med svänget. Det blev jag torr i näbben av och som varandes fortfarande  ung och pigg fuktades strupen med lite mer vin. Däremot avstod jag från starkare drycker än så. Kan det vara felet?

Så där vid tvådraget ville ungdomen gå hem, och plats hemma fanns det lite ost som ville bli uppäten. Dock inte av väninnan som bara äter Port Salut och mild herrgård. Men hon vara med på sista vinet i alla fall, innan jag vinkade av henne från balkongen klockan tre. Hon kan vittna att jag var lika ung och snygg som hon då.

Det var sedan det hände. I Oscar Wildes anda förvandlades jag från Partypingla till Doris Grå.

Har någon sett något? Alla tips kan lämnas till Leif GW  eller närmsta polismyndighet – även anonymt.