En dag i veckan, med andan någonstans  svenskt lagom i halsen, ångade jag ut från lägenheten och låste dörren. I ena handen handväskan och skolväskan och i den andra slaskpåsen. Jag har en viss rutin, gå ut, trycka på hissknappen med vänster hand, snurra ett halvt varv till höger och låsa dörren, fortfarande med väska i handen,  fullfölja varvet och på lätta fötter dansa in i hissen som då ska ha kommit och öppnat sina dörrar.

Det gjorde den inte igår. Inte det minsta rassel i maskineriet, ingen lampa med pil som lyste rött och ingen hisstant som sade ”Kör Nedåt”. Inte ett smack.  Stendöd.  Mannen hade gjort samma reflektion när han en stund innan gått ut med hunden, fick jag veta.  Jag stod som ett fån några sekunder, innan pengen rasslat ner och jag kom till insikt att jag lika bra kunde gå ner. Sex trappor, men i alla fall på rätt håll, neråt.
Mannen meddelade att han hade felanmält också, så det skulle bli fixat.

När jag kom hem på eftermiddagen kunde jag konstatera att det stod en Kone-bil på gästparkeringen. Varning, Varning! Inte för någons danska fru, utan för att Kone-bilar brukar köras av hissreparatörer. Var inte eländet lagat än?

En lapp över hissknappen där inne bekräftade att den inte var det. Hissreperatören, en ung kille, kom ner för trappan och jag spände mina strängaste lärarögon i honom och undrade vad som menades. Han svarade att de saknade reservdelar och de skulle komma dagen efter.

– Vet du vilken våning jag bor på?  kved jag.
– Sjätte antar jag eftersom du ser så sur ut, svarade han, totalt respektlöst för all min pondus och ålder.

Det var bara att börja traska, med en bokstinn väska i handen. Naturligtvis hade jag just denna dag, förutom nödvändiga böcker,  tagit med hela överfulla gaffelpärmen istället för en plastmapp med de fyra papper jag verkligen behövde.

Så där vid tredje våningen kom jag på vem som väntade på mig där uppe. För att gå ut…
Det var bara att gå in, lasta av packningen, dra  extrapaltorna på mig och kopplet på hunden och gå ut igen. Hon tittade mycket suspekt på mig när vi skulle gå ner.  Med på färden  tog jag min ena vinterkänga , där sulan släppt, i en påse. Jag kunde ju lika bra gå ner till skomakarn på Limhamn. Den  som svärmor tipsade om innan hon flyttade. En skomakare som har ett helt oannonserat skomakeri i källaren till ett hyreshus.

Han hade öppet, och var så lik Gepetto att jag automatiskt spanande efter Pinnochio bland skorna. Men det fanns ingen liten grabb med tränäsa, däremot tyckte inte Gepetto att det skulle vara något problem att limma dit sulan igen, för en billig peng.  En viss skillnad mot den andre, lite större skomakaren runt hörnet där jag var i fjol. Han tog mer än tre gånger så mycket betalt för ett liknande jobb och gnällde dessutom hur jobbigt det var.  Ingen kandidat till Reinfeldts 75-års-idé precis.

Väl hemma igen var det bara att ta sig an trapporna.  Selma satte sig demonstativt utanför hissdörren och väntade, och fick både lockas och mutas för att komma med. Två trappor upp stod dörren öppen och två flåsande flyttkarlar hade precis levererat några sängar. Kanske inte rätt dag för det uppdraget. Selma såg sin chans med sängar på golvet, men lockades ut igen och satte sig framför hissdörren på denna våning i stället.

Blicken hon gav mig gjorde det fullständigt klart vem hon ansåg vara luddhjärnan av oss två.

Samma procedur upprepades på varje våning, fast utan flyttgubbar. Men på fjärde öppnade en granne dörren och Selma stegade självklart in. Redo att flytta in permanent, bara hon slapp en trappa till. Det gjorde hon inte.

Morgonen efter hade jag inte räknat med någon tidning i facket utanför dörren, och insåg det lönlösa i att be Mannen knata sex trappor ner och hämta. Dröm om min förvåning när det faktiskt låg en tidning där! (Och på alla våningarna ner, såg jag sedan när jag var på väg till jobb!) Heder åt den tidningsbäraren som knatat upp med alla avisorna! För det kan väl inte ha varit den här tysken som extraknäckt?

Tack och lov var hissen lagad på eftermiddagen. En glad överaskning för vanedjuret Selma, som när vi skulle gå ut  suckade djupt – jodå, det kan hundar göra – och började gå neråt tills hon upptäckte att jag stod vid de öppna hissdörrarna.

Men, med tanke på Beach 2012, som den yngste sonen påpekade, är det kanske inte fel att ta trapporna ändå? Utan hund och extra last i form av matkassar och en bokfylld skolväska är det faktiskt inte så farligt.

Det är inte orken det är fel på...