Deltidshunden bor heltid hos oss ett tag framöver eftersom hennes ordinarie tvåfotingar vistas på annan ort. Det innebär att de mina promenader flerdubblas till antal, och dessutom i ur och skur.

I den vanliga, hundfria vardagen är tvåsiffriga minusgrader ett giltigt skäl att stanna inne och kura istället. I hundlivet är det en anledning att plocka fram parkasen, överdragsbyxorna, de fodrade kängorna och vantarna och dra ner mössan över öronen. Även om det biter i kinderna är det inte alltför obehagligt. En kväll som i kväll, vindstilla och med en strålande fullmåne, är det t o m skönt.

De första vi mötte på promenaden var tanten med designhundarna. De är små och två till antalet, en svart och en vit, och skäller och bjäfsar oupphörligt på alla andra hundar.
När Selma var valp ville hon gärna äta upp dem, vilket kanske varit en välgärning enligt många, men jag envisades med att hålla in henne när vi gick förbi. Det resulterade i att tanten numera talar om för Åke och Knut, att nu kommer den elaka människan som inte låter sin stackars hund hälsa på er när vi möts. Vare sig Selma eller den elaka människan bevärdigar tanten och hennes hundar med en blick.

Selma och jag har inte riktigt samma uppfattning om det där med linförighet. I min gamla hundvärld innebar det att hunden hade ett koppel på sig och kände när det blev spänt och då anpassade sin takt till tvåfotningen. Vare sig tvåfotingen kommenderat fot eller inte. Faktiskt även oberoende på om kopplet var på eller inte.
I Selmas sinnevärld innebär det att man drar och rycker allt vad tygeln håller och ser om tvåfotningen följer med det sträckta kopplet. Vare sig tvåfotningen har gapat om ‘fot’ eller ‘gå fint’ eller något annat fånigt.
Alltså har denna elaka människa förpassat det långa pensionärskopplet till garderoben. Synd tycker Selma, för med det hade tvåfotingen inte skuggan av en chans att hålla in. I stället har människan tagit fram det korta läderkopplet och köpt en halskedja (inte alls så piffig som det fina röda läderhalsbandet matte packat med) med stryp. Fullt övertygad om att hon ska lära luddhjärnan gå ordentligt i ett koppel.

Oddsen står ungefär lika vem som vinner.

Vi passerade i alla fall tanten och kom med svansen i behåll över Annetorpsvägen och in på Sunnanväg. Månen lyste upp kyrkogården till höger, trolskt och vackert. Det lockade onekligen att gå in där, men inte med hunden, utan vi fortsatte ner till korset där vädersträcken möts. Där tog vi till vänster och in bland villorna.

Frosten glittrade på asfalten. Den lilla snö som kommit förmådde inte täcka marken. Det var säkert ändå kallt om Selmas tassar, för med jämna mellanrum hoppade hon på tre ben och lyfte omväxlande på höger och vänster bakben. Så länge hon bara lyfte på ett i taget så fungerade det. Efter att jag skrafsat bort sand och salt mellan hennes tramdynor och gnidit tassen lite med halsduken traskade hon glatt vidare.

Vi mötte en joggare. En man i övre medelåldern som fortfarande höll sitt nyårslöfte. Hans löpning verkade plågsam och han andades tungt och flåsande.

Så kom vi in på den långa Skäralidsgången. Alla gångar och stigar i Limhamns parkområde har namn. Det kan jag inte minnas att  parkgångar hade förr. Skäralidsgången går mellan ett industriområdet på ena sida och idrottsplatsen på andra. På båda sidor finns höga staket, krönta med taggtråd. Belysningen är stark och det finns inga buskar eller träd någon kan gömma sig bakom. Det känns som ett ingenmansland på gränsen mellan två förbjudna stater.

Vi vände ut mot Annetorpsvägen igen och korsade den. Rusningstrafiken hade dämpats nu.

Folk har börjat flytta in i allt fler av de nybyggda husen vid Kalkbrottet. Utanför ett hus stod det en flyttbil och människor pilade fram och tillbaka, bärandes på lådor, korgar och krukväxter.

Bland de som flyttat in är det inte många som hunnit få upp gardiner. Det bjuder på insyn i de olika familjeliven. Hos någon stod parlampor i givakt och en arrangerad fruktkorg visade att här bor vuxna människor i karriären.
I radhuset bredvid syntes en stor bur med undulater, en vippmugg och en kaffekopp samsades med några leksaker på köksbordet och utanför stod en trehjuling och en pulka.

Nästan hemma mötte vi en yngre granne, en kreativ man. Den trendigare typen som oftast är klädd i vita byxor och uppknäppt kavaj, även i vinterkylan. Han är ju ändå bara på väg in i sin bil. I dag hade han i alla fall kammat håret över från ena sidan till den andra så han slapp frysa om månen.

Den var inte riktigt fullt så full som den på himlen, konstaterade jag och drog ner mössan lite längre.