Vart bär det hän?

En nyhet i media den senaste tiden har handlat om vårt språk.

Jag är lite av en språknörd, en sån där konstig typ som kan avvika för att ila iväg och kolla ett ords ursprung och betydelse, som inte läser, utan korrekturläser tryckta texter, och förfasar mig å det grövsta när någon radiopratare inte kan sin grammatik. Att jag dessutom får bita mig i fingret för att inte leka språkpolis i tid och otid är oundvikligt. Ibland lyckas jag inte utan det slinker ut en rättelse. Förlåt om jag trampat någon på tungan!

Jag borde alltså själv vara felfri i mitt språk, men så väl är det inte. Tyvärr. Särskilt inte när jag knappar på datorn, för då går tankarna ibland snabbare än fingrarna och jag missar eller vänder på bokstäver. Det digitala har inte förbättrat min stavning, snarare tvärtom. Men jag kan vara lugn. Av någon konstig anledning är det alltid många som korrigerar mig då. Med breda leenden dessutom.

Nu var det alltså en språklig nyhet på tapeten. Ett nytt ord; hen. Det är så nytt eller ovanligt att det genast blev understruket med rött av rättstavningsprogrammet på datorn, ändå påstås det ha 45 år på nacken men har först nu fått en böjningsform.

Hen är enligt SAOL (Svenska Akademins Ordlista), min språkliga bibel, en brynsten. Alltså en sådan man slipar knivar på.

Enligt artikeln i tidningen är hen ett könsneutralt personligt pronomen, som kan/ska användas i stället för han eller hon i subjektsform med böjningen hen-hen-hens (jämfört med hon-henne-hennes.)

På någon konstig vänster har man lyckats vinkla det till en sexualpolitisk fråga.

Oavsett vad man tycker om här i världen tillhör man (eller ska detta opersonliga pronomem ersättas av ett neutralare kvan?) endera könet.

JAJAJA! Jag är medveten om alla transsexuella och andra personer som vill tillhöra det andra könet. Det är, och har alltid varit, helt OK för mig att kalla Tage för Anita och hon, om det gör henne gladare. Då anser jag att man accepterar personens självuppfattning som tillhörande det andra könet. Hen däremot, känns som fartlinjer och sproiler på en gammal Volvo Amason. Vill gärna men kan inte, liksom.

Det har även kommit en könsneutral barnbok, Kivi och Monsterhund, som använder ordet hen istället för han eller hon. Författaren, Jens Lundqvist, menar att varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt och kvinnligt eller om pojkigt och flickigt. (Sydsvenskan)

Ursäkta, men jag känner inte så många som ramlat ner från Yttre Rymden, utan något kulturhistoriskt bagage. Vare sig du är uppväxt i Sverige eller något annat land har du en kulturhistoria. Folk som av olika anledningar emigrerat vårdar den extra noga. Det är bara att besöka något bostadsområde med många nya svenskar för att få bevis. Och om inte det räcker, ta en tur till svenskättlingarna i USA eller utlandssvenskarna på spanska solkusten. Jag kan lova att dalahästarna gnäggar svenskare där än här hemmavid. Oavsett kön.

Den som inte har någon historia har inte heller någon framtid.

Dessutom, till syvende och sist så tillhör vi faktiskt två olika kön, med viss fysisk skillnad.
Naturligtvis ska man arbeta för lika lön för lika arbete, oavsett kön, och för att få bort fördomar och generaliseringar, etc, etc. Gör man det genom att ersätta språkets genusord med könsneutrala dito?

Man kanske i stället skulle fundera på vad som ligger bakom ‘Tant-trenden‘ som lurar tillbaks kvinnorna till de blommiga förklädena vid spisen, bakande stora amerikanska cup cakes till sina tacksamma män?

Min spontana reaktion på hen blir att citera Bagheera i Disneys version av Djungelboken: Så utomordentligt fånigt.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i grammatik, Könsroller, Litteratur, media, Personligt, Politik, relationer, Sagor och sägner, Språk, Traditioner, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Vart bär det hän?

  1. Vladimir skriver:

    Så underbart. Den mediala världen, och den politiskt korrekta massan, skulle marschera mot dig med högafflar och facklor, men det är endast för att du har fel åsikt, även om du får ha vilken åsikt du vill.

    Gud, vad många tankar som spirade medan jag läste…

  2. Chorizo skriver:

    Vi diskuterade faktiskt ordet hen igår i Saltgruvan. Jag kände till den könsneutrala betydelsen men att ordet dessutom betyder brynsten var nytt för mig. Jag kan hålla med om att ordet hen är något krystat, på gränsen till… ja, fånigt.

    harkel, hmm, hmm… sproiler? 😉

  3. ingrita skriver:

    ärligt talat, tycker ordet hen är riktigt befriande.

    tycker det är klumpigt att prata i ”han/hon” eller ”hon/han” osv när man just pratar om någon där könet inte är relevant. sydsvenskan tar ju också upp ett exempel där det blir så fel när det pratas i enbart han (eftersom tanken är att man ska ange ”han” när man pratar könsneutralt) och helt plötsligt så blir djuret i exemplet som lagar mat en ”hon”. och då blir det en genusfråga!

    jag tycker det är blir fult att fråga ”vad heter barnet?” ”vad heter hunden/katten?” ”vad heter han/hon?”… ska man då klä barn i rosa/blått för att markera könet? urk för det!

    jag ska snart mata min blogg om ämnet, tycker detta är intressant.
    skev ju om detta för ett år sen: http://ingrita.wordpress.com/2010/04/06/stamningen-ar-hatsk-i-tradgarden/

    • Maclindhe skriver:

      Ja, var och en, klädd i ljusblått eller rosa (eller blandat i lila?!), får tycka precis som han eller hon vill. Min ståndpunkt är i alla fall fortfarande att hen är utomordentligt fånigt.
      Svenskan, liksom de flesta andra språk – åtminstone de jag känner till, har ord eller ändelser som klargör vilket genus subjektet eller objektet har, och det tycker jag är enbart bra.
      Det kan väl inte vara fult att fråga vad barnet, hunden, guldfisken heter?
      Det finns relevantare sätt att uppnå jämlikhet mellan könen och få bort fördomar.

  4. ingrita skriver:

    tycker inte det har med jämlikhet att göra, för mig är det främst en språkmässig förenkling. saknar också ett gruppord för farmor/mormor/farfar/morfar också likt det som finns i engelska språket.
    svenska språket fattas ord helt enkelt.

  5. ingrita skriver:

    hehe, jo jag var visst vaken då… men jag hade gillat om vi hade haft motsvarigheten på svenska – grandparents!

  6. Tobe skriver:

    Hej,
    Det finns många språk som inte har genus alls, till exempel, Malay språk som Indonesiska/Malaysiska/Tagalog .

    Det kan bli lite roligt och svårförståeligt när de pratar engelska, eftersom att vissa av dem har en tendens att kalla samma tredje person både hon och han.

    Vad som dock är klart är att inga av dessa dessa länder är speciellt jämlika trots att de inte har och aldrig haft speciella ord för han och hon.

  7. MacLindhe skriver:

    Vad roligt att du kommenterar det här inlägget som har nga år på nacken. Intressant påpekande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s