Det påstås att vi alla har en dubbelgångare någonstans. Jag vet att jag har det. Minst en.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ibland har funderat på att utnyttja det för att kunna ta ut svängarna, men nej, det har jag aldrig gjort.

För att ta det från början…

I början av min yrkeskarriär, då som dagisfröken, hände det allt som oftast att släkt och vänner påstod att jag varit på ställen där jag inte varit, alternativt att jag var högfärdig och inte hälsade. Bland mina alla brister ingår inte högfärdighet och att inte heja på bekanta. Tvärtom galopperar jag då och då fram till helt okända och tror de är någon helt annan. Det skulle jag kunna skriva en roman om, men det var inte det det skulle handla om nu.

Alltså, man påstod att jag åkt buss med barngruppen här, varit på det arrangemanget där, osv.
När jag egentligen varit på ett helt annat ställe. Jag fattade ingenting, för det var nyktra och sansade människor som påstod sig ha sett mig.

Så, på en fortbildningsdag för förskolepersonal i Malmö förstod jag hur det hängde ihop, för jag mötte mig själv. Vi stod där mitt emot varandra i fikakön, jag och min dubbelgångare, och bara stirrade. Samma längd, kroppsbyggnad, frisyr, färg på både hår och ögon, och dessutom väldigt lika drag. Ingen av oss sade någonting, bara gapade innan vi började skratta – båda två.

Idag hade jag helt klart frågat vem hon/jag var, men antingen det berodde på ungdomlig blyghet eller att jag blev så paff  så gjorde jag det inte. Däremot gick jag hem och frågade mina föräldrar, som då båda var i livet, om jag var adopterad, alternativt om jag hade en tvillingsyster de adopterat bort. De förnekade det helt och hållet. Senare, under min mer aktivt nitiska släktforskningsperiod begärde jag förresten ut min egen födelseattest, och kunde bekräfta att jag är jag och ingen annan.

Under några år framåt hände det då och då att ‘jag’ blivit sedd på andra ställen än jag varit, och jag antog att det var hon, den andra. Så följde ett antal lugna år utan påhopp om att jag var någon annan än den jag var. Illa nog det, faktiskt.

Tills en dag för ganska många år sedan, på Södergatan i Malmö när en för mig okänd kille kastar sig om halsen på mig och ger mig en bamsekram, samtidigt som han smattrar fram ungefär att

– Gu-så-roligt-att-se-dig-igen-jag-hörde-att-du-flyttat-tillbaks- så-himla-roligt-vi-måste-ses-men-jag-har-skitbråttom-nu-lova-att-du-ringer-mig-jag-står-i-katalogen!

Tjopp, så var han iväg, innan jag han säga varken bu eller bä. Hoppas han inte blev besviken att jag inte ringde.

Ytterligare en tid senare var jag på en fortbildning på Malmö Högskolas lärarutbildning, och två olika personer hojtade glatt att det var jätteroligt att se mig igen. Personer jag inte kände igen. Jaja, sånt händer ju också.

I ett annat sammanhang mötte jag en person som börjar prata hur trevligt vi hade på en kurs vi gått tillsammans på högskolan. Den kursen har jag aldrig gått.  Och han hade inte gått någon av de jag gått…

På en konferens för skolans räkning kommer det fram en kvinnlig skolledare från Lund, och tackar lite fnittrande för senast. Jag stod som ett frågetecken.

– Ja, när vi var ute och firade att kursen var slut.

-Vilken kurs?

Hon tittade på mig som om jag var ett UFO. Kursen i någon form av datorhantering för skolledare som ‘jag’ hade varit ledare för, där vi hade haft avslutning med att gå ut och äta. Bland annat.
När jag sade att jag aldrig haft någon sådan kurs och mig veterligen inte träffat henne heller förr såg jag på henne att hon funderade på vilken diagnos jag hade. Vi har träffats i olika skolsammanhang senare,  och hon har – förhoppningsvis – insett att det inte var jag som var jag, eller hur man nu ska uttrycka det.

För några år sedan var vi på en studentuppvaktning och då blir en annan gäst där väldigt glad att se mig igen. Jag var nämligen hans kusin Agneta, trodde han. Det tog en stund att övertyga honom om att det inte var jag. De hade inte träffats på många år och han visste inte vad hon hette i efternamn nu, men väl vad hon var född som och när. Äntligen,  tänkte jag, nu får jag tag på henne. För som släktforskare med tillgång till Internet innebär det inga svårigheter att hitta folk om man vet namn och födelsedatum.

Risken att bli klassad som dåre och få luren i örat om jag skulle försöka ringa och förklara för denna Agneta i telefon var för stor. Så jag skrev brev och någon dag senare ringde hon upp mig. Mycket riktigt, först hade hon varit på väg att slänga brevet, men sedan blivit nyfiken och läst en gång till och känt igen sin kusins namn, honom jag träffade på studentfesten.

Men, tyvärr, även om vi hade många fysiska likheter hade hon aldrig jobbat inom skola och barnomsorg, aldrig satt sin fot på högskolan eller lett någon datorkurs.  Däremot var hon född med samma efternamn som min mamma och det var jag tvungen att gräva lite i, för att se om vi var släkt, men inte ens det. Bara lika varandra tydligen.

Det senaste uppdykandet av mig, när det inte var jag, ägde rum i morse. I ett mail från den äldste sonen, där han klippt in en bild från dagens Svenska Dagbladet, och lätt ironiskt påpekat att det var helt otippat att morsan leker med mobilen.   En bild på ‘mig’ och ‘Mannen’, tagen vid gårdagens manifestation mot våldet på Gustav Adolfs Torg i Malmö. Vi var på barndop av första barnbarnet i går, och jag sade i och för sig att jag ville vara med på manifestationen, men när vi väl lastat av farmor (den äldre)  på äldrebeondet och närmade oss Malmö igen var klockan redan slagen för att åka upp till stan.

Vi var alltså inte där… men jag ser själv likheten, även om det inte är så stor längdskillnad på mig och Mannen som det är på paret på bilden. Det riktigt spoky i sammanhanget är att mannen som står bredvid ‘mig’ är kusligt lik Mannen. Så lika att t o m vår som trodde det var vi.

Det är inte jag!

Är det någon som vet vem kvinnan till höger på bilden är så hör av er!

Förresten, jag glömde skriva att när Mannen och träffades för en dryg medelålder sedan, hade han egentligen stämt träff med en annan tjej, men tog fel och raggade upp mig istället…