Lillejulafton, och jag upptäckte att jag glömt körsbärssås till risgrynsgröten och en del andra saker på stora mathandlingen dagen innan. Det var bara att göra som julgrisen och bita i det sura äpplet och ge sig ut i vimlet igen.

De där få glömda sakerna blev snabbt  fler och kundvagnen  relativt välfylld. Jag trodde knappt på min lycka när jag upptäckte att det var tomt i en kassa, jag  hade kommit mitt i stormens öga eller vad man nu kallar en stilla lucka i all julrush.

Full fart dit, och samtidigt som jag lastade upp mina varor på bandet checkade jag av listan. Fasen också, jag hade missat körsbärssåsen. Kön hade redan börjat växa bakom mig, och jag väste till kassörskan att hon skulle ta det lugnt så jag hann rusa iväg och hämta min körsbärssås.

Kassörskan, som av namnet på hennes skylt och den lätta brytningen att döma hade rötterna i Balkan, var en handlingskraftig kvinna. Hon kommenderade mig att stanna där jag var, så skulle hon ringa efter varan jag saknade.

– Vilken service! tänkte jag och talade om att jag ville ha två förpackningar körsbärssås.

– Köttbärssås? upprepade hon och slog in  några siffror på telefonen.

– Körsbärssås, förtydligade jag.

– Jaja, sade hon, och bad personen i andra ändan av tråden att komma med det till kassa tre. Går det bra med italiensk? frågade hon mig.

– Jag brukar köpa en dansk, men det går säkert bra med italiensk också, svarade jag och tänkte att de har ju gott om goda körsbär i Italien, så varför inte?

Kassörskan talade om för mig att jag skulle packa ner mina övriga varor så länge, och inte blockera för andra kunder medan vi väntade på min sås.

En kille kom med två glasburkar, och mellan två kunder skulle jag göra klart mitt köp. Då ser jag att jag fått två burkar italiensk köttfärssås. Från Findus i Bjuv.
Stopp och belägg, jag ville ju ha KÖRSBÄRSSÅS, inte köttfärssås.

Köttfärssås

– Du sa köttfärssås, sa kassörskan.

– Nej, körsbärssås, sa jag!

– Ja, det säger jag ju, sa hon, nu ganska irriterat och slog ut köttfärssåsen från mitt kvitto igen. Nästan lika irriterat som mannen som stod i tur i kassan när hon lyfte luren igen och försökte ringa efter rätt vara. Nu fungerade inte hennes telefon utan hon fick störa kassörskan i kassan bredvid och låna hennes telefon i stället.

– Det vara rätt i pappersförpackning? frågade hon mig.

– Ja, just den är det, svarade jag och tänkte att nu hade de hittat rätt, den danska kartongen med körsbärssås.

Killen kom ilande igen, nu med två påsar Sås Bolognese, och kassörskan spände ögonen i mig, ungefär gu’ nåde dig om det inte är rätt nu. Det var det ju inte, och jag grabbade tag i grabben och talade om att det var körsbärssås och inget annat jag ville ha.

– Du sa ju köttfärssås, sade han till kassörskan.

– Ja, hon säga det! Köttbärssås! morrade hon och nickade mot mig.

Vid det laget visste jag – helt ärligt –  inte vad jag själv sade. Försök själv säga körsbärssås, köttfärssås tio gånger i rad och se hur lätt det är…! Men jag försökte förklara att det skulle vara till risgrynssgröten och då fungerade inte köttfärssås så bra.

– Varför du vill köpa det då? undrade kassörskan.

Ibland är det läge att önska fred på jorden och stämma upp We shall overcome, eller något annat passande. Det gjorde jag nu inte, utan betalade de två förpackningarna körsbärssås som killen satt nytt personbästa och hämtat.                            

På gaveln några meter från kassan…