Med risk att beskyllas för namedropping kommer här lite till,  först om Mikael Wiehe.

På Kaptensgården i Falsterbo spelades det under många år regelbundet jazz på måndagarna, och vid festliga tillfällen även på lördagarna, då ofta med dans. Det var ett gäng tandläkare som spelade tillsammans i Delikatessorkestern, riktigt bra för det mesta, och de hade till och med belönats med något pris.

Sångcoachen

Just detta tillfället var en lördag med dans och vi hade gått dit, ett ganska stort sällskap. Aftonen till ära var orkesetern utrustad med tre doande  kvinnliga tandläkare. I publiken fanns bland andra Mikael Wiehe.

Jag var uppe och dansade med en av killarna i vårt sällskap, en trevlig man, som  eftersom han inte hade högklackat var  kortare än jag. Men han var lite som en Jack Russel-terrier; i den inte allt för långa kroppen bodde en stor man.

I pausen mellan två låtar stegade herr Wiehe, som förstår sig på det mesta,  fram till de skönsjungande damerna och talade om att de skulle sträcka mer på halsarna när de sjöng. Inte för att jämna ut eventuella dubbelhakor utan för att släppa fram ljudet bättre.

Damerna tackade för rådet, nickade och log.  Wiehe tyckte kanske inte att de verkade ha fattat riktigt, utan började utveckla sina råd. Det är en man som, förutom sångens, även har talets gåva. Min danskavaljer, som var riktigt i gungning av den svängande musiken, hade inte registrerat vem sångcoachen var och började bli irriterad. Han ville ju ha mer musik att gunga till och bad herr Wiehe, ännu utan att ha känt igen honom, att sluta gagga så orkestern kunde fortsätta spela.

Herr Wiehe tycker definitivt inte om att bli avbruten och låtsades inte om kommentaren. Han hade liksom kommit i gång med kvällens pedagogiska nu. Då knackar min danspartner honom på axeln och förtydligar att nu får han fan-i-mig-ge-sig -för-vi-andra-hade-kommit-dit-för-att-dansa.
Om detta tyckte herr Wiehe inte, utan upplyste om att han talade precis så länge han ville utan att ta order av något småfolk, varvid Jack Russel-mannen mopsade upp sig rejält och talade ungefär om att nu hängde smockan i luften.

Samtidigt som han blev klok på vem det var han hotade att sänka, och avslutade med:

– Och sen kan du ju sjunga om Titanic när du ligger där.

Då avlägsnade både jag och Wiehe oss på var sitt håll innan kvällstidningarna fick något att skriva om.

Det andra kändismötet ägde rum i L0ndon  den 22 mars 1990. Att jag kan datera det så exakt kan jag tacka google för! Den kvällen hade nämligen Petula Clarks musikal Someone like you premiär på  The Strand Theatre.  Vi var på besök i London och några vänner hade lyckats fixa premiärbiljetter, och det var kanske tur om man ville se den, för den lades ner igen den 26 april samma år.  Ingen kioskvältare med andra ord, och jag kommer inte ihåg en endaste melodisnutt eller någon handling.

Vi var i alla fall på den hittills enda musikal-premiären vi varit på i London, och som sig bör var det glitter och glamour och bubblande eller färgglada drinkar i glasen.

Jag stod och minglade och försökte se världsvan ut, med ett glas Campari i handen, iklädd en tvådelad svart och vit sammetsklänning, när en man råkade knuffa till mig och marinerade min ärm och arm i camparin. Han blev alldeles förtvivlad, den lille mannen – den kvällen hade jag för ovanlighetens skull högklackat och var huvudet längre än honom – och erbjöd sig på studs att köpa en ny klänning till mig.  Han var så rar att jag avböjde. Jaja, jag var ung och dum då! Han verkade lite bekant, men jag hade koll på de bekanta jag hade i London på den tiden och visste att han inte tillhörde dem.  Då ville han absolut betala kemtvätt av min klänning, men jag övertygade honom om att den kunde jag tvätta själv!
– Tjosan hoppsan här har du Kulla-Gulla på äventyr!  Kan fixa allt själv!
När han insåg på vilken präktig kvinna han  hällt Campari  for han i väg och ordnade en ny Campari till mig, innan han än en gång frågade om jag inte ville ha en ny klänning…

En liten stund senare hörde jag hur någon, lite vördnadsfullt,  hälsade på honom och uppfattade namnet Cliff. Ja, såklart, det var därför han verkade bekant. Det var Cliff Richard. Som erbjudit mig en ny klänning och som jag, med Luther i ryggsäcken, upplyst om att jag kunde tvätta den han spillt ner. Alldeles själv.

Drinkbjudaren

Nu inser jag att jag blivit klokare med åren. Men jag har åtminstone fått en drink av Cliff Richard.