Till minnet av Gerd

På TV4 – förresten en alldeles utmärkt TV-kanal enligt Håkan Juholt – går för närvarande andra säsongen av Så mycket bättre, ett program där man recyclar gamla låtar med andra lika gamla artister. Jag missade sändningarna första säsongen men kunde inte undgå att tvångsmatas med resultatet varje gång jag knäppte på en radio, och visst, en hel del var bättre än originalen. Men det var inte det jag skulle skriva om!

I årets upplaga av programmet är det två av artisterna jag har personliga minnen till; Tomas Ledin och Mikael Wiehe. Framför allt till Ledin…

En av mina kusiner, Gerd, tillika en av mina bästaste väninnor, hade drabbats av bröstcancer. Hon opererades, behandlades, fick återfall och behandlingarna blev allt tuffare efterhand som sjukdomen spred sig.

En sommardag hade vi, förutom kusinen, ett gäng kompisar bestämt att gå och se och lyssna på Tomas Ledin vid Slottsmöllan i Malmö. Dagen innan ramlade hon så olyckligt på sin mammas terrass att hon bröt armen och blev gipsad. Och inte ville gå och höra Ledin. Hon ville inte göra någonting alls, tyckte inte det var roligt längre.

Något måste göras, så jag ljög. Sade att jag hade kontakter och att hon skulle få Ledins autograf på gipset.

Jaha, svarade hon, och hur skulle du fixa det då?

Hon var inte bara min kusin, hon var också väl bekant med mina begränsningar. Om jag hade haft kontakter med Ledin visste hon att jag hade berättat det genom hennes båda öron så fort jag haft tillfälle. Men å andra sidan visste hon också att jag ibland kan gå över gränser för att få som jag vill, och Ledins autograf skulle ju helt klart ha gjort gipset lite roligare.

Hon följde alltså med. Det var huvudsyftet. En, om än bara för en kväll, glad kusin. Tomas Ledin gjorde en superbra show och kusinen var med oss. När extranumren var slut tittade hon uppfodrande på mig och undrade när vi skulle gå back stage. Jag mindes väl vad jag hade lovat henne…
Jodå, men jag sade till henne att kvällen inte var slut än. Vad skulle jag säga? Det hade ju varit en ren och skär lögn att lova henne autografen. Nu skulle vi i alla fall på krogrunda, och det var klart att hon skulle med.

Tomas Ledin

Vi hamnade på en pub på gamla Väster i Malmö och trängde oss fram till bardisken för att beställa. Då, då ser jag över hennes axel hur ytterdörren öppnas och in kommer Tomas Ledin, i sällskap med Mikael Wiehe. Jag väste fram något till Gerd om trängande behov, att hon skulle passa mitt vin och så smet jag för att anfalla Ledin.
Han fick hela storyn i ett andetag, klappade mig på axeln och sade:

Lugna ner dig, det är väl klart jag skriver på hennes gips!

Så, med Tomas Ledin i släptåg åtevände jag till min kusin, som lite småsurt vände sig om och undrade vart jag tagit vägen.

Hej Gerd, där är du ju, sade Tomas, var vill du jag ska skriva? Gillade du konserten förresten?

Då, om inte förr, vann Tomas Ledin mitt hjätra. Oavsett vilka musikaliska kvaliteter han presterar eller inte kommer jag alltid att rösta på honom.

Det är sällan någon i släkten blir förstummad, men då hände det. Gerd bara räckte fram sin gipsade arm, gapade och stirrade omväxlande på Ledin och mig. Han log, skrev, klappade henne på axeln och önskade god bättring. I samma veva kom även Mikale Wiehe fram, och fick även han den gipsade armen framsträckt. Han skrev han också, kanske utan att riktigt fatta vad det handlade om.

När vi senare satt oss vid ett bord och Gerd satt och fånflinade åt sitt gips kom näste man, Nisse Hellberg. Vi kunde väl inte riktigt placera honom, men tyckte han såg bekant ut och frågade om inte han också var en kändis och ville skriva. Det gjorde han.

Jag vet inte vilken roll Tomas spelade i att de andra skrev, men jag mötte hans blick över lokalen och fick den bestämda uppfattningen att han medverkat. Jag undrar än om han vet hur mycket det betydde?

Nu i januari blir det elva år sedan Gerd lämnade oss. Gipset med autograferna fanns kvar bland hennes saker.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Malmö, MInnen från förr, Musik, nöjesliv, Personligt, sommar, Tomas Ledin, Tv-program, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Till minnet av Gerd

  1. Chorizo skriver:

    Det var minsann en riktig solskenshistoria. Men lite tur hade du allt. Ledin är en av dessa populära artister som inte lekt diva under alla år utan bjudit på sig själv. Åtminstone vad jag sett på TV. Tyvärr har jag inte varit på någon live konsert med honom vad jag minns.

  2. Anonym skriver:

    Hej kusin.
    Fint minne, men minns du när vi var i Köpenhamn på hennes 50-årsdag som inte skulle firas!
    Nr 17 om jag minns rätt, och du och Torvald dök upp vid Flygbåten som av en händelse
    Kenneth

  3. Brita skriver:

    Hej Monika

    Vad fint du skriver om lilla Gerd.
    Visst finns det många fina minnen mitt i det tragiska
    Mostern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s