Rapport från Västergötland

I morse fick jag ett uppgivet samtal från min väninna i Västergötland.  Till helgen ska hon och hennes lagvigde delta i någon begivenhet och hennes man hade i går kväll, med för honom osedvanlig framförhållning, konstaterat att det saknades en knapp i hans kavaj.  Eftersom de hade besök av en annan kvinna ville hennes man visa att en bra karl reder sig själv och satte kavat fram stora sylådan på bordet och började gräva knappar.
Nu var det tydligen en väldigt speciell knapp, en sådan där i guld med lite ankare och bjäfs på, och just en sådan fanns inte.  Men han såg,  i stället för problem, möjligheten att byta flera knappar till en annan uppsättning upphittade guldknappar.  Min väninna konstaterade att det hade en positiv inverkan på hennes man att det fanns andra kvinnor i lokalen.
Lite senare på kvällen hade han i alla fall lyckats gräva fram den saknade knappen från en tom glassburk med skruvar och plugg. Väninnan svor sig oskyldig från att ha lagt den där och hennes man klappade sig själv på axeln för att han har sådan koll!
Sedan började eländet – han skulle sy i den också.
– VAR finns nål och tråd????
Hon  talade om att det fanns i sylådan och HUR I HELVETE skulle han veta var den fanns?? Kanske för att han hade haft den framme en stund innan och grävt efter knappar….
Min väninnas man kan ha lite problem med sitt blodsocker och hon brukar nu och då få trycka i  honom en banan. Jag undrade om hon gjort det nu, men hon sade att han  utfodrats en timme tidigare.
Hon tog  i alla fall fram sylådan igen och lade fram nål och tråd till honom och han undrade om det var björntråd. Nej, de hade vare sig björntråd eller björnklister i den normala lagerhållningen. Och man brukar inte sy in vanliga kavajknappar med björntråd  – om de inte utsätts för extrem påfrestning. Men det hade hon tydligen inte vågat tillägga.
Det hade utbrutit ett jävla svärande och muttrande och hon hade dristat dig att fråga om han inte var lika kaxigt pysslig nu när de var ensamma. Då blev han riktigt upprörd. Inte blev det bättre av hennes elaka skratt (det är elakt – jag har hört det förr) när hon såg att han sytt i knappen två cm längre ut än den andre, alltså ända ute i vikningen, med en tändsticka under för att det har man när man syr i knappar. Oavsett sort. Det hade han lärt sig i syslöjden. Då kastade han kavajen på henne och skrek att han för FAN INTE KLARADE SÅNT DÄR SKIT.
Nä, det behövdes ingen Einstein för att konstatera. I det läget ifrågasatte också min väninna om den pedagogiska idén att låta folk försöka själv, alternativt göra det för att behålla sina funktioner, är på himla smart.
Hon hade i alla fall gett upp och sprättat bort tändstickan och knappen och sytt i den senare på rätt ställe. Utan att få så mycket som ett tack. Strax efteråt hade hennes man kommit han in med en annan kavaj och undrade om han inte skulle ta den  i stället.
Ibland inser man inte hur bra man har det…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s