Det har väl framkommit med all önskvärd tydlighet att jag har skrivklåda. Om jag lider eller njuter av det kan jag inte riktigt bestämma, men det är ett behov som måste tillfredställas. Njuter av det gör jag när orden bara trillar fram och jag har tid att unna mig lyxen att vända på dem, ibland omformulera för att få bättre stuns i det hela. Lider gör jag nog aldrig, men ibland kan vissa påtvingade skrivuppgifter kännas som just ett tvång. Men skriver gör jag och har alltid gjort.

Dessutom är jag även en hängiven släktforskare – om än i träda för närvarande – och har i arkiven stött på anfädrar som gjort sig kända som envetna skrivare. Båda på min pappas sida och båda män. Kanske beroende på att kvinnor på den tiden inte var så frekventa i de positioner som de här två gubbarna hade.  Den ene var kyrkoherde, nerhämtad till Skåne för att försvenska de dumma skåningarna, nyligen erövrade från Danmark.  Han skrev massor av  klagobrev till guvernören och klagade på att menigheten i St Petri församling hellre gick hans danske kollega.  Kan det vara en liten nedärvd gen som jag kan skylla mina argare skrivelser på? Som tur är är de inte så många, då finns det säkert mer från den andre gubben som plitade ner sida upp och sida ner om sitt dagliga leverne. Tyvärr har jag inte kunnat få tillgång till  hans alster, bara läst om dem.

I de närmast föregående släktleden är det kvinnorna som utmärkt sig.  Min faster, hon som lockade in mig på släktforskningen,  skrev ner hela sitt livs historia i långa, långa brev  från Chicago.  Jag har sparat vartenda ett och har som målsättning att en dag skriva rent dem, vilket inte är någon större utmaning eftersom hennes handstil är så prydlig. Hon talade stolt om för mig att hon satte en ära i att de upp- och nedgående staplarna skulle vara dubbelt så långa som de andra bokstäverna, och att allt skulle luta 45 grader.
På min mammas sida är  det Moster Brita som skriver. Bland annat har hon skrivit en lång berättelse till sina barnbarn om hur det var när hon var liten. Båda dessa kvinnor förmedlar en historia som inga historieböcker kan göra.

Så är det då jag och mitt eget skrivande. Hittills har det resulterat i några publicerade noveller, dikter, artiklar och insändare,  en släktkrönika som jag var medförfattare till, några inledande kapitel i en opublicerad historisk roman (med rötterna i släktforskningen), en diktsamling som jag drog tillbaks  från utgivning i sista stund, och så bloggandet. Visst finns drömmen om att en dag kunna skriva den stora romanen. Att hitta tid, inspiration och självdisciplin att kunna göra det, och att det blir så pass bra att den värsta kritikern av alla – jag själv – står rak hela vägen!

Det finns de som gör det. En av dem är min äldste son som ärvt alla skrivgener som kunnat vidarebefordras genom släktleden – och som utnyttjar dem.
I går släppte han sin första bok, Ärret och Fortet, som e-bok på www.sigge.eu

Illustration av Markus Ransheim

Under ett drygt år har han på sin fritid knappat ner en fascinerande roman – själv kallar han den en skräckroman – där han på mer än 300 sidor berättar om en man som efter sina skrämmande upplevelser som marinofficer i Adenviken i östra Afrika återvänder hem till Sverige.  Huvuddelen av boken utspelas i Sverige, bl a i Falsterbo. Kulisserna är verkliga, medan karaktärenar och storyn är fiktiva, med suggestiva inslag av fantasy.   Normalt är inte fantasy en genre jag uppskattar, men detta var ett undantag, inte bara för att det är avkomman som skrivit boken. Nej, ramverket i berättelsen stannar i vår samtida verklighet och ger ibland de overkliga inslagen en form av trovärdighet som känns skrämmande.

Till boken finns en spotify-lista med passande musik. Jag gillar nytänkandet – varför ska inte andra media än film kunna förstärkas med musik och ljudeffekter?

Eftersom sonen anser att Internet är fritt är nedladdningen gratis. Ärret och Fortet får spridas fritt så länge ingen tar betalt för att sprida den. Det är alltså inte tillåtet att ta betalt för nedladdning av Ärret och Fortet, eller att ta betalt för utskrifter av Ärret och Fortet. Däremot är det tillåtet att ha boken tillgänglig för nedladdning på sidor med reklambanners och liknande typer av sponsring.

– Ja men vill han inte tjäna pengar på det hela?  undrar säkert någon.

Jodå, det tror jag han vill, och det finns en länk för frivilliga bidrag på hans sida. Men huvudsyftet är att kunna visa upp ett högt antal  nedladdningar för förlagen och få deras intresse.  För  det är så klart en ny bok på gång. Och den stora anledningen, den som sonen sade över bubblet som serverades för att fira releasen igår:

– Det är ju så himla roligt att skriva!