Backstage

Någon stjärna eller idol blir jag aldrig, men nu har jag gjort det i alla fall. Varit i ett rum som jag bara har hör talas om förut. Det där de hyllade sitter och väntar på sin tur innan de blir uppropade och får äntra scenen, The Green Room. De man har sett på TV har varit lyxiga och ombonade, med stora pösiga soffor och bubbel i glasen. Detta var mer råbetong och hopfällbara och stapelbara möbler, även om det fanns bubblor i både vatten och läsk. Jag har alltså varit frivillig  funktionär på Marching for Life, en konsert på Malmö Arena.

Marching for Life arrangeras av organisationen Star for Life, och all vinst går till verksamheten i Sydafrika och Namibia. Med början i fjol har man anordnat konserter runt om i Sverige, där förutom den sydafrikanska Star Choir och ett antal svenska artister, även stora körer av svenska skolelever deltar. På Malmö Arena igår fanns närmre 700 ungdomar på scenen.

Men vi börjar från början. När jag kommit dit med bussen mitt på dagen mötte  jag en annan kvinna, också hon funktionär, och med gemensamma krafter hittade vi den varuingång där vi skulle gå in, godkännas av en vakt och prickas av på en lista, innan vi fick våra inplastade ‘Crew-kort’ att hänga om halsen. I Green Room fanns idel ädel bekanta, dvs.  folk från Star for Life, övriga funktionärer, den sydafrikanska kören och Ken och Göran från Triple and Touch. De kan väl närmast kallas Star Choirs husband numera. Skol-koordinatorn från SfL är tillika ett logistiskt och genialiskt  arbetsbi som hade gjort en suverän arbetsfördelning till oss redan från början.

Strax efter dök Claes Malmberg upp och gjorde intryck genom att gå runt och hälsa på alla, även oss funtionärer.

Det stod uppdukat ett salladsbord, men tiden räckte bara till att lägga upp en tallrik mat, inte att äta den, eftersom det var många uppgifter som väntade. Jag och några till skulle bl a släppa in alla de körande ungdomarna och deras lärare och visa dem till rätta,  både var de skulle lämpa av sina grejer och sedan gå in till repetitionen, allt efter vilka stämmor de sjöng. När jag stod där och lekte dörrvakt och slussade in skola efter skola, kom en medelålders rödnäst man fram och undrade var Percy’s bar låg. Jag visste uppriktigt sagt inte, men drog till med att den var stängd och han blev lite småsur, för han ville ha en öl. Efter det skulle vi packa upp sjuhundra T-shirts och sortera i färg och storlek för att dela ut när genrepet var klart.

Det lät fantastiskt bra när de övade inifrån själva arenan och vi hade fått upp tröjorna. Kollegan föreslog att vi skulle köpa en varm korv i kiosken som öppnat, för vi hann inte ner till gröna rummet och äta innan anstormningen, det fick vi ta sedan. Jag hoppades att min tallrik stod kvar i hörnan jag hade ställt den…

Strax innan ungdomarna drabbade oss drabbades jag av en bekant person i organsiationen, som undrade om de övriga två kunde fixa tröjutdelningen själv, för han behövde mig till annat.

– Jaha? Vadå?
– Kan du hantera en kortläsare?
– Nä, har bara betalt i dem.
– Du får två minuters utbildning av P-H.  

Och det fick jag. Tur att man är snabblärd, kvinna och kan läsa innantill på displayen. Och att jag hade kommit ihåg glasögonen. Det fanns däremot ingen ström till läsaren, så jag fick låna ett uttag i garderoben och ladda där i väntan på att folket skulle släppas in. Jag skulle sälja program, böcker, CD och pins. Växelkassa då? Det var att hissa upp mobilen och ringa, och ganska snart fick jag ett kuvert med drygt 4000:- i handen, varav bara 100 var i tior, resten i sedlar. Med tanke på att programmen kostade 40:- och de flesta verkade ha fått sin lön i femtiolappar tog tiorna slut på några minuter. Dessutom hade jag inget att lägga pengarna i utan fick tigga några muggar i serveringen bakom mig. Tack och lov kom det snart två andra funktionärer som växlade till sig fler tior från serveringen och högg i med försäljningen de också, annars vet ingen hur det hade gått.

Under min studietid jobbade jag extra några jular på Domus Triangeln, bl a på väskavdelningen. Förutom att alla Malmös tanter köpte dramatenvagnar (extrapris 24,75 – så kan ni räkna ut hur länge sedan var) och ville ha dem inslagna så var det ett väldigt roligt arbete tyckte jag. Man träffar folk, massor av folk, de flesta trevliga och gillar man att prata så… och det gör jag.
Nu var det inte så mycket tid till det, även om det kom en hel del bekantingar och handlade. Pengahögarna växte och för att inte skylta med för mycket i läskmuggarna fylldes mina fickor i jeanskjolen på allt efterhand. När föreställningen började såg det ut som jag hade två inbyggda sadelväskor och jag gjorde ett överslag att det borde ligga runt 20-25 ooo i fickorna. Hm…

Till min glädje blev jag avlöst och kunde smita ner och titta på föreställningen. Av alla olika konserter jag varit på är de här något av det mäktigaste. I år inleddes den dessutom med en ungdomlig marschorkester från Ängelholm som tågade in med trummor och blås i samspel med orkestern och Star Choir på scen. Gåshud från början.

Det var en fantastisk första halvlek, med Star Choirs version av Toto’s Africa som största behållning. Den störste positive överraskningen var ändå  faktiskt Claes Malmberg. Helt ärligt hade jag undrat hur han platsade i detta gäng. För mig har han mest varit en ganska grov komiker, ibland av det mindre lustiga slaget, även om jag uppskattade honom i Det våras för Hitler. Nu var hans monolog enormt rolig, karlen bjuder verkligen på sig själv, och dessutom överraskade han med att kunna sjunga.

Galopp upp för att sälja CD under pausen, grabbade åt mig en av ungdomarnas kanelsnäckor på vägen för något annat fanns det inte tid till. Nu ville alla köpa den fantastiska musiken och mina fickor räckte inte till deras betalningar.  Någon trollade fram en axelbag och där skyfflades pengarna ner. Jag förstår precis hur bankrånare känner sig när de räcker fram sina väskor och väser att de ska fyllas med pengar, använda pengar! Väskan fick följa med mig in under andra delen av föreställningen och jag kan inte påstå att jag kände mig bekväm med den. Cash må vara King, men jag kände mig inte som någon drottning precis och ville inte fundera på hur mycket jag höll i ett stadigt tag under vingen. Inte fasen vågade jag dansa loss med den lasten heller!
Andra delens bäste ‘gäst-artist’ var i mitt tycke the Moniker, eller Daniel Karlsson som han egentligen heter. Han kan uppenbarligen mer än sin slagdänga Oh my God från melodifestivalen, även om den var fantastisk tillsammans med hela kören. Annars är det Star Choir, de sydafrikanska ungdomarna som har sådant otroligt ljud i pipan som är den absolut största upplevelsen på de här konserterna. Att de tillika dansar zuludanser samtidigt gör det inte mindre imponerande. Alla Friskis o Svettis aerobicspass kan klassas som rullstolsgympa med Bengt Bedrup i jämförelse.

Även fantastiska saker har sitt slut, så även denna show, men det gick att sälja mer, både CD, t-shirts och böcker när folk var på väg hem, och nu kom verkligen kortläsaren till nytta, för det verkade som de flesta gjort slut på sina kontanter i serveringarna innan. När allt var nästan hopplockat av oss funktionärer, denna fortfarande med bagen i ett stadigt tag, kommer en liten gubbe fram och säger att han ska hämta bagen.

Jag må vara vacker, men inte ens i trött tillstånd är jag riktigt så dum. Jag begärde legitimation – för jag visste vad han skulle heta. Han såg mycket förvånad  ut, men det löste sig när jag fick syn på en bekant i Star for Life som kunde intyga att han var rätt man för att ta hand om pengarna. Skönt att bli av med dem, det hade inte verkat OK att ta hem dem, särskilt inte på bussen.

Det lilla hopp jag haft om att min tallrik skulle stå kvar i Green Room grusades när jag hämtade kappan och jag tackade nej till eftersitsen och åkte hem och tog en macka i köket i stället. Det var faktiskt en dag  i dag också.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Backstage

  1. Chorizo skriver:

    Jag har nog för mig att Claes Malmberg är en varm och sympatisk människa, vad jag nu sett i TV. Men viss humor i kanten. Kul att han kunde underhålla. För övrigt var det bra att du frågade leg. Tänk om du gett pengapåsen till fel människa.

    • Maclindhe skriver:

      Jo, sympatisk och humoristisk stämmer bra på honom. Det är alltid roligt att bli positivt överraskad!

  2. Anonym skriver:

    Monica,
    Vad härligt du beskriver din dag. Även om det var rått och betonglikt i the green room så fylldes det med värme från alla människorna som var där. Vi hade en fantastiskt stämning vi som ansvarade för the green room. Och kan bara konstatera att dagen och föreställningen var fantastisk. Vi ses nästa år.

    • Maclindhe skriver:

      Jag kan bara hålla med om den fantastiska stämningen – och ser fram emot nästa års föreställning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s